Human Centipede 2 (Full Sequence)

Ok, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från den, att jag förr eller senare var tvungen att ge mig hän Tom Sixs störda universum ännu en gång och så var det då dags. Igår rättare sagt. The Human Centipede 2 (Full Sequence) har (äntligen?) släppts i en helgjuten version, oklippt precis så som det var tänkt. (Går att köpa hos Bounty Films) Med sandpappersonani, taggtrådsknull och babymos ... Allt man inte visste att man inte ville se. Man skulle kunna se Human Centipede 2 som ett bokslut för den nya tidens extrema skräckfilm. Personligen så rangordnar jag själv gårdagens upplevelse som en av de värsta i mitt liv, filmiska dvs. Är det bra? Kanske det, jag vet ärligt talat inte. Film skall beröra. Lyckas man beröra mig så ser jag det i grund och botten som något positivt. HC2 gör det. Den är inte enbart provokativ, jag ser igenom sånt tjafs. Den är otroligt snygg och Laurence Harvey som spelar Martin är både skrämmande och fascinerande i sin helt dialoglösa roll. Även storyn är intressant, där man på ett nördigt metaaktigt sätt vävt ihop föregångaren med uppföljaren med Tom Six själv och de dödshot han mottog efter Human Centipede 1.

Martin arbetar som säkerhetsvakt och är besatt av ovanstående film. Han ser den flera gånger varje dag och önskar göra en egen tusenfoting. Hans mamma är galen och vill inget annat än att döda honom och på natten drömmer han mardrömmar om faderns incestuösa barndomsövergrepp. Premissen fungerar och tanken om en amatör, istället för en kirurg, som ska till att tråckla ihop en mänsklig tusenfoting skrämmer något förbannat. Här slänger även Six in lite svart (och då snackar vi svart!) humor. Allt går nämligen fel då Martin väl ska börja sammansätta sin tusenfoting, länkarna förblöder och kropparna lyder inte. Det är som att betrakta en full hantverkare in action. Roligt är också att filmen är i svartvitt förutom just vissa bitar från scenen där Martin ger sin tusenfoting laxermedel och ... jo, det skvätter en del brunt på kameralinsen. Brunt alltså som i skit och just skiten är i färg. Så här beskriver Tom Six själv valet. Citatet säger också en del om hur Six ser på sig själv:

"When I made part one, I used clinical colors, the camera work is very steady and that really fit the story of Dr. Heiter. For the second one, I wanted to do a completely different film. I wanted to create a dark story; it had to look dirty and beautiful at the same time. Black and white really helped the story of Martin. If I did it in color, all the attention would go to the gore and centipede. It’s much more than that. It’s a story, and the black and white gives it a really uncomfortable feeling, like ERASERHEAD and SCHINDLER’S LIST. Spielberg used a red dress, I used brown diarrhea. It’s an ode to SCHINDLER’S LIST!"

Ode to Schindler's List ... Ha!

Nostalgi

Önskar att jag hade fått uppleva 70,80-talets grindhousekultur i NY, USA. 42nd street där man såg på film med risk för sitt eget liv, där man knappt kunde gå på toaletten utan ett oanständigt förlag och där män, kvinnor och manskvinnor delade på våldpornografiska upplevelser utan att det gjordes en grej utav det. Var man filmnörd på den tiden så levde man farligt; alltid medveten om att filmen man såg mycket väl kunde vara ens sista. Att under de premisserna sitta och kolla på tex Forced Entry eller A Climax of Blue Power. Wow! Närmast jag kommit det här är föreningen FFFF (tror jag den hette) som drevs av Micke Olsson från Sator på 2a Långgatan i Göteborg. Där kunde man köpa folköl och se på laserfilm på stor duk. Ibland kördes det minifestival och då kunde man plöja fem filmer på en dag. Det var då. Idag blir det istället Zombie Flesh Eaters på Blu-ray och det är ju inte helt fel det heller!

Förutom nostalgiska tankar om en tid som flytt har jag även sett på Bruno Matteis Rats: Night of Terror ett par gånger. Här kommer ett mycket, mycket bra klipp från den:



...

Takshi Miike superstar

När jag under arbetet med min bok “Äkta skräck: Den nya vågen av extrem film” intervjuade den amerikanske regissören JT Petty, konstaterade han att de som gör våldsamma filmer oftast är väldigt normala privat. ”Psykopater får ju inget filmstöd”, förklarade han, men lade sedan till: ”Med undantag för Takashi Miike då …”.

Och jo, jag tvivlar inte en sekund på era Miike kunskaper, men iaf här kommer en lathund:

Takashi Miike slog igenom på bred front med det psykologiska skräckdramat “Audition” (1999) och fortsatte sedan med titlar som “Dead or Alive” (1999), “Ichi the Killer” (2001) och “Visitor Q” (2001). Hårdnackade, kontroversiella filmer som gjorde Miike till kult och återupplivade psykthrillergenren med betoning på psyk. För det är just vad det handlar om: sexuella tabun, tortyr och en svart, skruvad humor utan pardon. Takashi Miike i ett nötskal, eller? Inte riktigt. På senare tid har nämligen Miike äntrat de fina salongerna med storslagna, episka äventyr som “13 Assassins” och “Hara-Kiri: Death of a Samurai”, vilka skjutsat honom till att tävla om såväl Guldpalmer i Cannes som Guldlejon i Venedig. Hurra ropar vissa, jag är dock inte lika lyrisk. Men alla blir väl förr eller senare gamla.

Så hur går man tillväga för att följa Miikes spår?

•Tänk bort lagom och fokusera istället på teman som incest, nekrofili eller kannibalism. Kan du inte välja ett ämne så går det självklart bra att kombinera.

•Filmskolor är trams och inget för dig. Investera istället i ett par mörka glasögon och slipa bort engelskan så löser det sig.

•Skaffa mäktiga Hollywood-vänner som delar dina intressen för tortyr, sex och konstnärligt övervåld. Quentin Tarantino eller Eli Roth är säkra kort. Utbyt cameos och du har en blodig biff i fickan.

•Sex är okej, så länge det är vridet och involverar långa nålar. Räds du nålar så är det ingen fara – du kan istället använda dig av krokar. Viktigast av allt är ändå frånvaron av ömsesidig sexuell njutning.

•Ha roligt på jobbet och arbeta alltid under devisen ”människor är värst på bio”!