Nekromanen

2012-02-20T04:15:00.001-08:00

Tror att jag just sålde in min nya bokidé till ett av världens bästa bokförlag. Lite diffust än så länge ... Om vad? Porr såklart!

Roughies - porr på liv och död

2012-02-06T02:35:00.000-08:00

Just läst korrekturet av min text "Roughies - porr på liv och död" som kommer att publiceras i nästa nummer av Eskapix och känner mig makalöst imponerad av både innehåll (!) som layout. Det ser helt enkelt förbannat snyggt och attraktivt ut. För er som inte hängt med så handlar mitt stycke om 60, 70, 80-tals porr med fokus på s/m, våldtäkt, förnedring och diverse brottsliga aktiviteter. Jag har riktat in mig mest på den senare tidens (70, 80-talets) berättarbaserade hårdporr då den känns lite mer äkta och motivbefriad än 60-talets sedelärande utsvävningar. Visst är det mycket som är kasst, men en hel del är även helt fantastiskt. A Climax of Blue Power till exempel. Vilken grym film! Jag hade inte sett den innan arbetet med min senaste text men jag kommer absolut se den igen. Kolla in det här snygga introt med autentiska bilder från 42 street, Manhattan. Den som ändå varit där, bland horor, knarkare och falska våldtäktssnutar. Peace out man!Nya numret av Eskapix släpps förresten i mars!

Human Centipede 2 (Full Sequence)

2012-01-26T02:20:00.000-08:00

Ok, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från den, att jag förr eller senare var tvungen att ge mig hän Tom Sixs störda universum ännu en gång och så var det då dags. Igår rättare sagt. The Human Centipede 2 (Full Sequence) har (äntligen?) släppts i en helgjuten version, oklippt precis så som det var tänkt. (Går att köpa hos Bounty Films) Med sandpappersonani, taggtrådsknull och babymos ... Allt man inte visste att man inte ville se. Man skulle kunna se Human Centipede 2 som ett bokslut för den nya tidens extrema skräckfilm. Personligen så rangordnar jag själv gårdagens upplevelse som en av de värsta i mitt liv, filmiska dvs. Är det bra? Kanske det, jag vet ärligt talat inte. Film skall beröra. Lyckas man beröra mig så ser jag det i grund och botten som något positivt. HC2 gör det. Den är inte enbart provokativ, jag ser igenom sånt tjafs. Den är otroligt snygg och Laurence Harvey som spelar Martin är både skrämmande och fascinerande i sin helt dialoglösa roll. Även storyn är intressant, där man på ett nördigt metaaktigt sätt vävt ihop föregångaren med uppföljaren med Tom Six själv och de dödshot han mottog efter Human Centipede 1.

Martin arbetar som säkerhetsvakt och är besatt av ovanstående film. Han ser den flera gånger varje dag och önskar göra en egen tusenfoting. Hans mamma är galen och vill inget annat än att döda honom och på natten drömmer han mardrömmar om faderns incestuösa barndomsövergrepp. Premissen fungerar och tanken om en amatör, istället för en kirurg, som ska till att tråckla ihop en mänsklig tusenfoting skrämmer något förbannat. Här slänger även Six in lite svart (och då snackar vi svart!) humor. Allt går nämligen fel då Martin väl ska börja sammansätta sin tusenfoting, länkarna förblöder och kropparna lyder inte. Det är som att betrakta en full hantverkare in action. Roligt är också att filmen är i svartvitt förutom just vissa bitar från scenen där Martin ger sin tusenfoting laxermedel och ... jo, det skvätter en del brunt på kameralinsen. Brunt alltså som i skit och just skiten är i färg. Så här beskriver Tom Six själv valet. Citatet säger också en del om hur Six ser på sig själv:

"When I made part one, I used clinical colors, the camera work is very steady and that really fit the story of Dr. Heiter. For the second one, I wanted to do a completely different film. I wanted to create a dark story; it had to look dirty and beautiful at the same time. Black and white really helped the story of Martin. If I did it in color, all the attention would go to the gore and centipede. It’s much more than that. It’s a story, and the black and white gives it a really uncomfortable feeling, like ERASERHEAD and SCHINDLER’S LIST. Spielberg used a red dress, I used brown diarrhea. It’s an ode to SCHINDLER’S LIST!"

Ode to Schindler's List ... Ha!

Nostalgi

2012-01-23T02:00:00.000-08:00

Önskar att jag hade fått uppleva 70,80-talets grindhousekultur i NY, USA. 42nd street där man såg på film med risk för sitt eget liv, där man knappt kunde gå på toaletten utan ett oanständigt förlag och där män, kvinnor och manskvinnor delade på våldpornografiska upplevelser utan att det gjordes en grej utav det. Var man filmnörd på den tiden så levde man farligt; alltid medveten om att filmen man såg mycket väl kunde vara ens sista. Att under de premisserna sitta och kolla på tex Forced Entry eller A Climax of Blue Power. Wow! Närmast jag kommit det här är föreningen FFFF (tror jag den hette) som drevs av Micke Olsson från Sator på 2a Långgatan i Göteborg. Där kunde man köpa folköl och se på laserfilm på stor duk. Ibland kördes det minifestival och då kunde man plöja fem filmer på en dag. Det var då. Idag blir det istället Zombie Flesh Eaters på Blu-ray och det är ju inte helt fel det heller!

Förutom nostalgiska tankar om en tid som flytt har jag även sett på Bruno Matteis Rats: Night of Terror ett par gånger. Här kommer ett mycket, mycket bra klipp från den:

...

Takshi Miike superstar

2012-01-11T13:06:00.000-08:00

När jag under arbetet med min bok “Äkta skräck: Den nya vågen av extrem film” intervjuade den amerikanske regissören JT Petty, konstaterade han att de som gör våldsamma filmer oftast är väldigt normala privat. ”Psykopater får ju inget filmstöd”, förklarade han, men lade sedan till: ”Med undantag för Takashi Miike då …”.

Och jo, jag tvivlar inte en sekund på era Miike kunskaper, men iaf här kommer en lathund:

Takashi Miike slog igenom på bred front med det psykologiska skräckdramat “Audition” (1999) och fortsatte sedan med titlar som “Dead or Alive” (1999), “Ichi the Killer” (2001) och “Visitor Q” (2001). Hårdnackade, kontroversiella filmer som gjorde Miike till kult och återupplivade psykthrillergenren med betoning på psyk. För det är just vad det handlar om: sexuella tabun, tortyr och en svart, skruvad humor utan pardon. Takashi Miike i ett nötskal, eller? Inte riktigt. På senare tid har nämligen Miike äntrat de fina salongerna med storslagna, episka äventyr som “13 Assassins” och “Hara-Kiri: Death of a Samurai”, vilka skjutsat honom till att tävla om såväl Guldpalmer i Cannes som Guldlejon i Venedig. Hurra ropar vissa, jag är dock inte lika lyrisk. Men alla blir väl förr eller senare gamla.

Så hur går man tillväga för att följa Miikes spår?

•Tänk bort lagom och fokusera istället på teman som incest, nekrofili eller kannibalism. Kan du inte välja ett ämne så går det självklart bra att kombinera.

•Filmskolor är trams och inget för dig. Investera istället i ett par mörka glasögon och slipa bort engelskan så löser det sig.

•Skaffa mäktiga Hollywood-vänner som delar dina intressen för tortyr, sex och konstnärligt övervåld. Quentin Tarantino eller Eli Roth är säkra kort. Utbyt cameos och du har en blodig biff i fickan.

•Sex är okej, så länge det är vridet och involverar långa nålar. Räds du nålar så är det ingen fara – du kan istället använda dig av krokar. Viktigast av allt är ändå frånvaron av ömsesidig sexuell njutning.

•Ha roligt på jobbet och arbeta alltid under devisen ”människor är värst på bio”!

Årets bästa/värsta/mest intressanta!

2011-12-26T01:03:00.000-08:00

Årets bästa/värsta/mest intressanta filmer:

The Woman
Hanna
X-Men: First Class
Kill List
Bellflower
Sleeping Beauty
Red State
The Bleeding House
Straw Dogs
Livide
The Bunny Game
The Innkeepers
Red, White and Blue

Jag har säkert glömt bort en del, men på rak arm var det dessa jag kom på. Men så har det väl också kanske varit mer utav ett serieår för mig. På den fronten har det varit mycket starkt:

Lights Out
Suits
Breaking Bad S4
Sons of Anarchy S4
American Horror Story
Louie S2

Och mycket mycket mer, Jag började till och med tycka om fantasy i den överraskande Game of Thrones som återkommer nu i mars (tror jag).

Veckan som kommer, innan jobbet kör igång för mig, späckar jag med rå 70-tals porr. Jag har samlat på mig ett 15-tal DVDs som måste ses och skrivas om. Vissa är fruktansvärt usla, andra älskar jag. Waterpower tex (Shaun Costello) är en Taxi Driver inspirerad hämnarhistoria där huvudkaraktären ser det som sitt livsuppdrag att rena "smutsiga" flickor från synd. Detta gör han med lavemang... Det var allt för nu, jag är en upptagen man.

God jul och Gott nytt år!

Porr, porr och åter porr.

2011-12-19T01:52:00.000-08:00

Äntligen på gång igen med ett långt, snuskigt reportage om 70-talets mindre mysiga porr. Så kallade "roughies". Märklig subgenre där titlar som Waterpower och Forced Entry utmärker sig som det bästa, och värsta. "Riktiga" filmer med hårda porrinslag. Vissa hatar dem, jag tycker de är intressanta. Speciellt för att de lägger sordin på den vedertagna sanningen om 70-talet som en sådan härlig tid men också för att männen (jo alltid) bakom oftast bar på storslagna drömmar om att bli erkända som regissörer, tog vad som erbjöds och fastnade sedan i porrgenren. Men drömmarna fanns kvar, således blev filmerna en mix av action/drama/porr. Ett svenskt exempel skulle kunna vara Vibenius Thriller - en grym film. Eller som nämnda Forced Entry (Shaun Costello). I grund och botten utmärkta filmer med pornografiska instick. Så ser alltså min kommande månad ut - mängder av snusk och smutsig grindhouse. Mäktiga könsbuskar och stora pistoler. Låt besudlandet börja!

GBG

2011-12-09T01:09:00.000-08:00

Evenemanget i Göteborg blev en riktig höjdare med många sköna människor och en massa bra film o grejor. Göteborg är ju trots allt världens bästa stad så det är ju svårt att ha tråkigt. Och hur vacker (på sitt lite fula sätt) är inte staden? Ljussättningen som toppar Avenyn är svårslagen, konserthuset badandes i rött och Stadsteatern i blått omvartannat. Hann tyvärr inte besöka min favoritplats, järntorget, och caféet Cigarren samt puben The Rover. Får ta det nästa gång.

Min sk föreläsning gick rätt bra, tror jag (har en minneslucka frm att jag gick upp på scen tills att jag gick av) responsen var iaf positiv. På det stora hela absolut något jag skulle kunna tänka mig att göra igen!

Tänkt en del på nästa projekt som antagligen kommer bli ngt liknande Äkta skräck, fast inte om film ... Det lutar åt en bok som tar upp människor, företeelser, fetischer vi inte vill höra talas om egentligen. Helt ocoolt och ouppmuntrade ...

Är med i senaste Cinema där jag rapporterar från Sitges.

Men mest stolt är jag för min text om Frightfest som kommer i nästa nummer av tidningen Eskapix. Gå in och beställ den på en gång! Det är verkligen en ambitiös produkt för alla som gillar skräck och skräp från den andra sidan.

Kort men gott

2011-11-30T03:38:00.000-08:00

En uppdatering? Varför inte, har egentligen inget annat för mig ... bara mitt förbannade föredrag jag ska hålla på GBG-stadsteater den 7/12 tillsammans med John Ajvide. Jag ska snacka om min bok och personliga skräckupplevelser. Låter ju bra i teorin visst, men vi får väl se hur det blir i verkligheten. Här kan ni läsa om evenemanget. Annars är det mest väntan. Ska bli kul att se mitt Sitges-reportage i tryck, kommande Cinema. Tråkigt nog också sista Cinema. Tidningen lägger ner. Känner dock ingen större oro, det handlar om driftiga människor och de kommer säkert ut med någonting nytt snart, förhoppningsvis lite mindre glassigt. Hörs snart igen! Mvh, Magnus Blomdahl

För lite tid. För mycket att säga.

2011-11-04T12:54:00.000-07:00

Alexandre Bustillos och Julien Maurys senaste film Livide är kanske inte riktigt lika bra som À l'intérieur. Men nästan.

Nej, jag har inte lagt ner bloggen, jag har bara saknat tid. De senaste åren har jag saknat tid. Jag jobbar 75 % som taxioperatör, 100 % som frilansare samtidigt som jag försöker få det att gå runt hemma med familjen också. Det kan bli lite tufft från och till. Oftast älskar jag det. Jag kan känna trygghet i stress, man har liksom inte tid att tänka på något som är jobbigt: efterlivet tex.

Har ni inte sett Lucky McKees The Woman ännu? Se till att göra det! Att inte Sthlm filmfestival visar den är skandal, men å andra sidan visar de inga filmer jag rekommenderat. INGA!? Vad är problemet, prestige? Rehmeiers The Bunny Game, Masons Luster ... Inte ens Human Centipede 2? Visserligen har de fortfarande surprisefilmer men där tror jag mer på ngt storslaget Hollywoodskt än smalt genrefierat.

Men man ska väl kanske inte klaga. Sthlm filmfestival är ändå väldigt rekorderlig. Mina tre festivaltips: Kill List, Tyrannosaur, Shame. Boka in dessa tre så kommer ni levande därifrån ;-(

Blev uppringd av Metro häromdagen och fick verka under namnet expert, ngt jag alltid önskat. Jag svarade på en del frågor om skräck och hur det kommer sig att genren är så inne just nu. Svamlade väl iväg 5-10 min och trodde väl aldrig att det skulle gå att sortera ut ngt av värde. Men ser man på, jag verkar ju riktigt vettig! Läs här.

Beställde självklart Micael Dahléns Monster på en gång och läste självklart ut den på en gång (den handlar ju trots allt om mördare). Välskriven, men inget för mig. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Kanske är det så att han försöker förstora fenomenet och få det att handla om mördarna samt allt runt omkring: politik, ekonomi, sociala aspekter. Jag saknar fråga/svar. Jag förstår inte riktigt varför han kämpar så hårt för att få till en träff med tex Charles Manson när han knappast låter Manson uttala sig. Kunde det inte bara räckt med pur ondska? Läs om boken och Micael här.

Uppdatering från Sitges till Rio.

2011-10-14T03:07:00.000-07:00

Igår var det Vertigo Bio, på Bio Rio. Jag visade mitt potpurri och höll en liten presentation. Nervös som fan och har inget minne av vad jag sa eller att jag ens gick upp på scen. Fem minuter i rampljuset och sedan ner, långt ner, i biostolen för ytterligare en minuts tortyr. Rädsla för att DVD:n inte skulle funka eller att något annat tekniskt strul skulle uppstå. Men allt flöt på bra. Så jävla skönt! Jag vet inte hur många timmar jag lagt ner på att klippa ihop fem ynka minuters extremfilm. Allt har gått fel. Mixa 16:9 med 4:3 är inte lätt ... Nu vet jag det tills nästa gång iaf.

Vaknade upp idag med huvudvärk, trött och bakfull men med en psykisk lätthet jag inte känt på flera månader. Det känns äntligen som om kapitel Äkta skräck är avslutat och jag på allvar kan dra igång med ett nytt projekt. Det måste bara kännas helt rätt!

Sitges 2011 var varmt och mycket filmiskt. Såg 11 filmer varav de flesta höll måttet. Bäst kanske amerikanska Bellflower och Mary Harrons The Moth Diaries. Sämst var Coppolas Twixt. Och då menar jag sämst alla kategorier. Jag nickade till och med till där i mitten ngn gång. Pretentiös, långdragen och helt meningslös. Dessutom filmad bitvis i 3D. Då och då skulle man sätta på sig sina glasögon för att få Val Kilmers fula hästsvans i ögonen. Det svider fortfarande. Idag vilar jag med ögonen stängda.

Från Helvetet

2011-10-05T00:23:00.000-07:00

Jobbar just nu med mitt potpurri från Helvetet. Så nära Gud man inte kan komma. Känner mig lite yr. Inte så mycket för att det är ett vidrigt material man bearbetar utan för att det är svårt att välja ut rätt klipp från filmerna, klipp som behandlar filmerna på ett rättvist sätt. Ibland är det lätt, som i fallet Lucifer Valentine. Ibland desto svårare, som när man ska sätta sig och hacka i A Serbian Film och det bara känns orättvist mot filmskaparen hur man än gör. Det skall i alla fall vara färdigt inom kort för visning 13e oktober på Bio Rio. Så vill du spana in lite sjysst fulkultur, se mig propagera för incest och nekrofili, dricka öl och kanske få hångla, köp din biljett här. Party on!

Recensionerna av Äkta skräck väller in! På senare tid: GP, DN och Bokfetischist

Slutligen några ord om min favoritserie. Helt enkelt den bästa serie som någonsin gjorts: Breaking Bad. Säsong 4 håller hög klass, spänningen har långsamt skruvats upp sen avsnitt ett och jag känner på mig att min skärm kommer att explodera i och med finalen om en vecka.

A Serbian Nightmare

2011-09-29T23:07:00.000-07:00

Drömde om en barnvänlig version av A Serbian Film där egentligen allt upprörande var borttaget och istället ersatt med en märklig, irriterande humor. En mardröm helt enkelt ... Tack och lov en som nog aldrig kommer att förverkligas. Det finns fortfarande dem där ute som vägrar kompromissa med chanserna till en större publik och istället nöjer sig med den de får. Liksom Martyrs, Vinyan eller Enter the Void. Galenskaper som erbjuder tittaren inte bara en film utan mer en stadig måltid, som lever och andas, skakar av skräck. Jag har faktiskt ingenting emot remakes, men en viss typ av film bör lämnas ifred. När jag besökte Contrafilm för drygt ett år sedan avslöjade Spasojevic att ett amerikansk bolag varit intresserade av att göra om A Serbian Film, något som inte blev av efter att de väl sett filmen ... Även Martyrs var ju ett fall för Hollywood, hur det blev med det vet jag inte men troligen inte alls.

En vecka kvar till världens bästa filmfestival: Sitges. Tredje gången på raken, samma hotell (frukostbuffén!), en massa nya filmer (Bellflower, Livide, Sleeping Beauty, 22 Mei med mera med mera) dock med nytt flygbolag. Aldrig mer Ryan Air!

Festivaldags

2011-09-24T04:25:00.000-07:00

Ikväll är det skräckfest på Södra Teatern. Kolla in programmet här. Efter du insupit den sköna texten kan du skratta gott åt de fantastiska reklamfilmerna för festivalen, här. Allvarligt talat, jag är personligen beredd att ta ett groteskt stort banklån bara för att ge skaparna av dessa pärlor full filmisk frihet. Så otroligt skickligt! Jag kommer att svänga vägen om vid cirkus 18.00, signera lite böcker och se på Devil's Rejects. Zombies bästa film och av ett slag han nog aldrig kommer göra igen, tidigt fall för den giganten.

Annars släpper Sitges-festivalen sitt fulla program inom kort. Det kommer bli sjukt jobbigt att pressa in allt på tre dagar ... Lyxproblem!

Vertigo bio, på Bio Rio

2011-09-14T13:15:00.000-07:00

13/10 har Vertigo en alldeles, alldeles speciell filmkväll på Bio Rio i Stockholm. Henrik Möller och Alexi Carpentieri visar kortfilmer utan pardon. Ni som tagit del av framför allt Möllers material vet vad jag menar. Utöver detta kommer även jag köra lite klipp från de filmer som förekommer i min bok "Äkta skräck", samt presentera det hela. Det kommer att bli nervöst, jag svettas redan nu. Hatar egentligen den här typen av evenemang. Kommer ihåg en textmässa för cirkus tio år sedan då jag skulle läsa ur min första bok "Perversum" inför en inte alltför förväntansfull publik. En kompis spelade in det hela på sin digitalkamera. Bara vetskapen om att mitt sk framträdande fortfarande existerar känns inte bra, inte bra alls ... Läs mer om evenemanget här.

"Misogynin"

2011-09-12T02:21:00.000-07:00

Nu när Äkta skräck äntligen släppts och ett kapitel avslutats påbörjas omedelbart tusen nya. Samtidigt som jag känner stor oro för eventuella recensioner. (Minns fortfarande Niklas Darkes låga sågning av min debutbok Perversum i BLM.) Men än så länge ser det bra ut, mild kritik visserligen som att boken skulle ha kunnat gå mer på djupet i vissa frågor. Som jag delvis kan jag hålla med om. Men det var liksom inte det som var grejen. Tanken var att introducera extremfilmen för massan på ett lättsamt och underhållande sätt. Jag valde tex bort att skriva om huruvida genren är misogyn eller inte (även om det nämns). Börjar man harva i frågor som denna tycker jag att man ska vara insatt (på ett djupare sätt än vad jag är), samtidigt så blir det lätt en bok om just kvinno/mansfrågor så fort man låter vågen väga över. Sedan kändes väl också ämnet lite för självklart; skriver du en bok om skräckfilm så måste du ta upp en viss typ av frågor... Nej det måste man inte! Men ok, skräckfilmen som sådan är genetiskt våldsam, kvinnor drabbas värre än män. I mitt urval av filmer, regissörer, skådespelare har jag försökt att tänka på detta. Och faktum är att den extrema skräckfilmen är mycket mer balanserad än det Hollywoodiserade ditot. Amateur Porn Star Killer, The Bunny Game, August Underground Mordum är alla bra exempel på ultravåld med kvinnliga förtecken. Sedan finns det självklart även motsatta exempel som Guinea Pig. Ful filmserie förresten. Visst är ämnet intressant, men det känns som om det förtjänar mer än ett kapitel. Kanske till och med en hel bok. Vi får se!

Annars sitter jag just nu och jobbar med en text för Eskapix samt en massa recensioner för Sthlm Filmfestival + en längre grej om Takashi Miike. Och glöm inte: 13/10 blir det fest på Bio Rio (Sthlm, Hornstull) där det bjuds på blodbad och samtal.

Recensioner av Äkta skräck so far:

www.kulturdelen.com/2011/09/11/bok-akta-skrack/
cinezilla.blogspot.com/2011/09/akta-skrack.html

Hösten ser ljus ut!

2011-08-30T12:25:00.000-07:00

Ni är säkert rätt less vid det här laget på mitt tjat. Men jag känner bara att jag måste köra på lite till. Äkta skräck finns nu att köpa på en hel del ställen. Är du i Stockholm kan du gå in på Café Sodom och grabba ett ex på plats. Annars funkar självklart Bokus, Adlibris, CDON och en massa andra nätaffärer. Köp den, luta dig tillbaka och ge dig en klapp på axeln. Det här förtjänar du!

Annars är jag just hemkommen från Frightfest i London. Frightfest är Englands största skräckfestival, inte för att det finns så många men ändå. Det var trevligt, bra passionerade arrangörer och grymma gäster. Bland annat ett otroligt givande samtal mellan några av nutidens största regissörer inom den amerikanska skräckscenen, Ti West, Lucky McKee, tex. Annars var utbudet väldigt varierande. Från Theatre Bizarre, som bitvis var helt fantastisk, till mjukisen Don't be Afraid of the Dark. Missade tråkigt nog The Wicker Tree (Sthlm filmfestival?) och den till synes speedade MTV-aktiga tonårsskräckisen Detention. Men ... man kan inte se allt!

På tal om Sthlm filmfestival så kommer jag att skriva för dem i år igen. Det bästa med det är att man får gå på pressvisningarna innan festivalen börjar. Tre filmer per dag under en veckas tid och knappt en människa i publiken!

Slutligen: 13e Oktober är det filmfest på Bio Rio i Sthlm, Hornstull. Det kommer att visas klipp ur filmerna från Äkta skräck och sedan ngt slags samtal ...

Skräckfest!

2011-08-24T13:13:00.000-07:00

Imorgon, Frightfest. Avslappning. Ska försöka klämma in 10 filmer på 3 dagar. Lyxproblem kan tyckas men det är som alltid när det är festivaldags: svårt att få det att gå ihop schemamässigt... Suck, det känns alltid som man missar det bästa. Men det må vara hänt, missar jag någonting så tar jag igen det i Oktober då jag flyger ner till Sitges. Värme, skräck och öl. Livet! Ni kommer förresten kunna läsa om min Frightfestupplevelse i ett kommande nummer av den alldeles, alldeles underbara tidningen Eskapix, något av en serievärldens Ordfront ...

Det enda jag inte kan se ...

2011-08-23T06:56:00.000-07:00

Jag kan i stort sett se vilka vidrigheter som helst, inga problem. Mina spärrar har släppt för flera år sedan. Det är bara ett konstaterande, inget jag är stolt över. Men, och detta är ett stort men, jag våndas fortfarande över brittisk socialrealism eller svensk tonårsångest/ångest. Jag mår fortfarande dåligt över Andrea Arnolds Fish Tank, där Michael Fassbender på sätt och vis både börjar, befäster och avslutar sin karriär, och såg filmen som helhet i ett konstant magvärksrus. Skitbra på alla sätt och vis, men jobbig. Liknande känslor har jag inför svenska filmer som Farväl Falkenberg, Apan eller som idag Lisa Aschans Apflickorna. Vilken film. Jag önskar att jag kunde säga att "jag älskade den", men faktum är att jag knappt kommer ihåg den. Jag satt mest och mådde dåligt. Alla dessa barndomsminnen. Ofullkomlighet, maktkonstellationer, otäcka rollspel. Tackar som fan att man inte är femton år längre. Dessutom kan jag tycka att den saknade humor, i dess realism låg en känsla av ickerealism. Inte ens den mest sargade av familjer härdar ut under en sådan massiv tystnad. Speciellt inte en barnfamilj. Men det kanske var meningen, det gav onekligen Apflickorna en drömsk känsla som kan ha varit avsiktlig.

Hämtade upp ett antal ex av min bok Äkta skräck häromdagen. Den ser grym ut! Texterna, bilderna, intervjuerna. Tillsammans bildar de en fullkomlig enhet. Ett måste för alla som gillar film! Finns att köpa inom kort på Vertigos hemsida eller Bokus, Adlibris, CDON med mera, med mera. Beställ nu!

Superrrrrr!!!

2011-08-16T05:34:00.000-07:00

Ingen som plöjt Six Feet Under glömmer Rainn Wilson som den den märklige och smått skrämmande Arthur Martin. Kufen personifierad. Sedan dess har vi kunnat se honom som den ständige birollsidioten. Den konstiga och evigt utskrattade. Nu har han fått en huvudroll som tönt i James Gunns Super. Vi har sett det massa gånger tidigare, i vad som nästan blivit en ny subgenre till superhjältefilmen. Tönt får nog och drar på sig trikåer för att göra en skillnad. Kick-Ass, Defendor och nu Super.

Till synes en slags släkting till Kick-Ass men ändå inte. Där den förra drev ultravåldsamheterna till sin spets genom att överdriva det serietidningsaktiga så underdriver Super istället just detta samtidigt som våldet ligger på samma nivå. Ibland blir det bara konstigt när det extrema våldet skall kontrastera humorn, men oftast så fungerar det, på bästa möjliga trashsätt. Man känner sig lite smutsig.

Gunn slaskar på med genitala övergrepp, halvt bortblåsta huvuden och skiftnyckelvåld. Har man sett James Gunns åttiotalshyllning Slither så känner man igen stilen, även om Slither ligger närmare komedigenren. Men även Super har humor, åt det konstiga hållet. Det är som om de tänkt, wtf ingen kommer att se den här filmen ändå så vi kan lika gärna experimentera oss fram till ett fantastiskt misslyckande. Och det är lite av min nya grej, filmer som i teorin inte borde funka men som i praktiken gör det ändå, på sätt och vis. Sedan har ju också Super Kevin Bacon (en ny birollsfavorit? efter både X-Men First Class och Super lutar det nog åt ett rungande JA!) och Liv Tyler (som verkligen kämpar med att göra sig så ful som möjligt, givetvis en omöjlighet...). Rätt, rätt, rätt! Så en rekommendation? Hell yeargh!

Modern action regerar, ibland.

2011-08-10T01:36:00.000-07:00

Det bästa med att skriva om film är att man får gå på pressvisningar och se en massa film som man aldrig annars skulle ta sig för att se. Inte nödvändigtvis dålig film men ... ja ni förstår. På sistone har jag fyllt den här aningens snäva kvoten med modern action. Captain America: The First Avenger, Priest och X-Men First Class till exempel. Kanske är det sommaren eller bara jag som lärt mig uppskatta livets lättare sida. Men fan vad skönt det kan vara med en snygg blockbuster till frukostfikat ibland! När folk dör så är det utan smärta, på sin höjd en suck, sedan skrivs de snabbt bort från filmens fortsatta handling och explosionerna fortsätter. Man pratar inte om det, karaktärerna är som en del av kulissbygget. Det är pappfigurer som dör. Så långt ifrån August Underground Mordum man kan komma ... Bäst på sistone? Jag måste säga X-Men First Class. Jag är verkligen inget fan av denna smått sterila och tråkiga franchise, men sista delen gjorde mig lycklig som ett barn på barnkalas. Öppningen från andra världskriget och Michael Fassbenders kamp för att hämnas sina föräldrar, jag tänker framförallt på en otroligt spännande scen från Argentinas naziavkrokar där Fassbender (soon to be Magneto) använder sina krafter för att avrätta tre styck arier på ett synnerligen stilistiskt och effektivt sätt. Som om Sergio Leone återuppstått. Förbannat snyggt! Även Captain America var rätt kul och charmig. Jag hade hoppats på en dum och underhållande film men fick mest det ena, lite av en besvikelse (men från ett cineastiskt kvalitetsperspektiv naturligtvis positivt). Imorgon: Apornas planet: (R)evolution!

Funderar på om jag ska skriva en bok om 70-talets notoriska roughies eller en bok fokuserad på nutidens amerikanska skräckinnovatörer, Ti West, Adam Wingard, Lucky McKee med mera med mera. Vi får se.

Video Ferox

2011-08-08T12:38:00.000-07:00

Är det en slump att jag erhåller Jess Franco Collection Volume 2 samma dag som de ihopsamlade utgåvorna av fanzinet Video Ferox lämnas över av brevbärarinnans oskyldiga händer. Är det en slump att jag för tolv år sedan började läsa film på Kulturama tillsammans med en av dess skribenter. Är det månne en slump att jag högaktar Giulio Questis Death Laid an Egg (eller på svenska: Döden lägger ägg) som en av de bästa giallos någonsin? Svaret på alla dessa frågor är självklart nej. Det var helt enkelt dömt att ske. Det stod skrivet i stjärnorna. Jag är lyckligt lottad.

För er som inte vet vad jag pratar om kan jag berätta följande: Video Ferox var ett fanzine om obskyr film som kom ut mellan 1997 och 2004. Massiva mängder av recensioner, krönikor och inträngande reportage om allt från Stefan Jarl till hur den slaka penisen porträtteras på film. Däremellan en massa tuffa bilder från, mestadels, videovåldets blodsfläckade 80-tal. Nu har två av redaktörerna (Johan Karlsson och Niklas Dahlman) äntligen, efter åratal av rykten och tjat, tagit sig i kragen och häftat ihop alla tio nummer till en stor, tjock, tung tegelsten till bok. Med betoning på tung. 608 sidor väger en del. Dessutom i en upplaga begränsad till 160 ex. En kulturgärning värd respekt.

Video Ferox kan läsas av alla. Avgudar du apart eurociné, eller tycker du bara om märkliga saker på pränt? Då är det här ett givet val. Men även oinsatta kan njuta av texterna då de helt enkelt är jävligt underhållande och vittnar om en förljugen, genuin, kärlek till ... tja, film på det stora hela. Visst är det ett digert material, så stort och kompakt att kvaliteten dippar periodvis. Och vissa stycken fungerar bättre i teorin än i praktiken som till exempel: Fysiken i New York Ripper. Egentligen ett enastående kapitel som avhandlar Fulcis New York Ripper och filmens referenser till teoretisk fysik, skrivet av Martin Birgersson; doktor i teoretisk fysik. Det blir formler och en språklig jargong jag inte förstår mig på (antagligen är det inte heller tänkt att man ska förstå) mina kunskaper är helt enkelt inte tillräckligt omfattande.

Annars så fungerar boken som ett storslaget lexikon över en svunnen tid, där recensionerna tillåts störst utrymme och där utlåtanden som: ”Innehåller befriande lite klurighet och originalitet.” innebär något positivt. Det är dessutom väldigt roligt när filmer hyllas på grund utav en dubbad papegoja eller en Franco Nero med buskig mustasch. Lustfyllt och passionerat. Eller som man kan läsa på baksidan av boken: ”Gjord som en fotokopierad förlustaffär togs ingen hänsyn till läsarna, därför kunde innehållet variera mellan en guide till kannibalfilm på svensk video till tankar om Åsa-Nisse.” Nyckeln till frihet kanske. Vilket som. Jag har svårt att se att en tidning som Video Ferox skulle kunna fungera idag, framtiden har slagit dank i nutiden och nostalgin har tappat i värde. Därför är den här boken viktig. För alla som ser David Hess som en av de främsta terroriserare. För alla som vill läsa om apor på film. För alla som högaktar Cannibal Holocaust liksom Vampyros Lesbos. För alla som älskar film helt enkelt.

Festivalhöst

2011-08-07T03:08:00.000-07:00

För tredje året på raken åker jag och besöker världens bästa filmfestival i Sitges (10 okt.) Det bästa filmurvalet, den godaste ölen och det vackraste havet. Här har jag tidigare sett bl a A Serbian Film, bevittnat en bejublad Insidious-visning med en närvarande James Wan som knappt tilläts prata pga applåderna. Tagit del av Winding Refns magnifika prettomonster Valhalla Rising tillsammans med cirkus tusen människor i festivalens största biograf Auditori med 1300 platser och struntat i sängen för sköna festivalcaféer och mängder Estrella. Alla borde åka hit!

Men varför nöja sig med bara Sitges?! I år tänker jag även besöka Frightfest i London. Inte för att den festivalen motsvarar Sitges, eller ens Stockholms, standard men jag har hört mycket gott om den och tänkte what the hell! Men filmutbudet imponerar inte: Final Destination 5 till exempel??? och många liknande storfilmer. Hade inte undantag, som israeliska slashern Rabies, funnits så hade jag nog inte åkt. Dessutom känns två nätter och två nätter lite väl knappt. Nåväl, åker 25e aug. Någon som vill hänga på?

Förresten: Äkta skräck släpps om drygt två veckor!

Omslaget!

2011-07-29T01:15:00.000-07:00

Omslaget som det kommer att se ut när du sitter där med boken i din hand. Nu är det försent att ändra någonting, Äkta skräck håller just nu på att tryckas och eventuella fel förevigas. Känns lite jobbigt, men mest skönt. Nu kan jag äntligen rensa upp min dator lite, slänga och sortera. Fortsätta med min översättning till engelska och sikta in mig mot nya mål. Har fortfarande inte riktigt bestämt mig för vad nästa bok ska handla om, men det lutar åt något liknande. 20/8 närmar sig! Och jo, en varningstext på omslaget känns nostalgiskt och, i det här fallet, inte helt ogrundat ...

ENTER THE VOID

2011-07-17T08:35:00.000-07:00

Enter the Void börjar med förtexternas förtexter. Det är extremt hetsigt och suggestivt. Det flimrar och bultar, på alla möjliga språk. Sedan Tokyo by night. Ungefär 160 min. Subjektivt. Jag ska inte säga att det funkar till 100 % men nästan. Som film sett är det här fantastiskt. Gaspar Noé gör film som film skall vara. Missförstå mig rätt här. Jag tycker om alla typer av film, alla typer av stilar. Är det bra så är det bra, så är det bra. Men Enter the Void tar det hela till en annan nivå. Den attackerar betraktaren genom att göra honom/henne till en del av huvudkaraktärens ögon. Som i ett tv-spel. Man svävar runt: obehindrat in i diverse byggnader, gränder, kryphål. Det förflutna avhandlas, framtiden.

Oscar dör, påtänd, i en misslyckad knarkuppgörelse. Han blir skjuten och själen lämnar kroppen, död men kvar på jorden om man så vill. Oförmögen att ingripa tvingas han sedan se på när hans syster och bästa vän går ner sig i olika typer av träsk, samtidigt som han själv börjar trippa värre och värre. Eller gör han det? Skit samma, Oscar är död. Vad som händer egentligen eller vad som bara är fantasi, mardröm, känns inte riktigt relevant. Och det är rätt skönt. Man kan luta sig tillbaka, skjuta alla logiska tankar åt sidan och bara göra sig redo för ett massivt intryckspåhopp! Coolt, flummigt och ... sinnesutvidgande. Bästa filmen just nu, om det ens är en film.

Perversum

2011-07-02T06:28:00.000-07:00

Funderar på vad jag ska göra nu. Jag har ägnat över två år åt min senaste bok Äkta skräck och känner mig tom och rastlös. Måste ha något att skriva om. Tidigare har jag även gett ut två skönlitterära böcker men det blir nog inte ngn liknande igen. Jag har på sätt och vis tappat det intresset. När jag skummar igenom min första bok Perversum så känner jag inte igen mig själv. Som om den vore skriven av en annan person. Kanske är den det. Tematiken känns ju visserligen igen: våld, sex och död, generationsförpackad och samhällskritisk.

Jag var väl runt 25 när jag skrev den. Den recenserades i Bonniers dåtida, jätteseriösa, tidning BLM och totalsågades av skribenten Niklas Darke. Han skrev bland annat att jag härmade förlaget Vertigos samlade författarkatalog. Det roliga var att jag aldrig hört talas om förlaget, men kollade upp dem efter recensionen. Och idag ska de ge ut min bok Äkta skräck. Lite ironiskt är det allt. Tack Darke! Vi kommer självklart fortsätta vara fiender livet ut men jag är ändå beredd att ge dig viss kredd.

På baksidan av Perversum står det: "Perversum är den lögn vi alla strävar efter, den känsla vi alla romantiserar. Perversum är frosseri och lössläppthet, det ruskiga, det banala. Likt en strandad val imponerar Perversum. Dess doft; frän och oeftergivlig." Tufft!

Just det ja, såg antologiskräckisen Little Deaths. Medioker som helhet men Simon Rumleys avslutande del Bitch, om ett förnedringsförhållande som går för långt, var det elakaste jag sett på länge. Slutet vill inte lämna mig ifred. Aldrig.

Kaffe och våld

2011-06-20T04:01:00.000-07:00

Sitter och skriver bildtexter till boken samtidigt som jag käkar bulgur och ströläser den nya Video Ferox boken. Sanslöst underhållande! Video Ferox var ett fanzine som utkom mellan 1997 - 2004. Boken är alla tio nummer samlade i en riktigt FET bok. Skräck, giallo, mondo, snusk och apor i vad som bara måste vara årets tidigaste julklapp. Kan rekommenderas! Jag köpte mitt ex på Videodrome, men skynda på, upplagan är liten.

Såg Lucky McKees senaste film "The Woman" häromdagen. McKee är en av mina favoriter och sviker aldrig. "The Woman" är liksom förstlingverket "May" våldsam, bisarr och rolig. Men vad som ändå är mest anmärkningsvärt är musikvalet. Soundtracket fungerar inte i teorin, det sticker ut och tar plats. Det är som ett score från en helt annan film. Och just därför funkar det! Tänk om fler regissörer hade vågat ta risker på det här sättet. Sök förresten "The Woman Sundance" på Youtube och spana in ett bra klipp från just Sundance där en besökare får spader efter visningen och raljerar i 7-8 minuter om varför "The Woman" borde förbjudas. Kan man få bättre reklam?

Trailern till Äkta skräck är här!

2011-06-04T14:48:00.000-07:00

20/8 släpper Vertigo förlag min bok "Äkta skräck - den nya vågen av extrem film". Här är trailern:

Klippt och skuren av eder Magnus Blomdahl.

Serbisk magi

2011-03-30T02:56:00.001-07:00

Äntligen färdig med Srdjan Spasojevic! Sex härliga sidor vettigheter, sanslösheter, osmakligheter. Lite problem med hans engelska men kompromisslösheten kompenserar hattigheten, lite charmigt, aningens märkligt. Precis som jag vill ha det. Fick ett par omslagsförslag häromdagen och det ser bra ut. Folk kommer bara att våga köpa den här boken online! Titeln är också satt: Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Lagom fackmässigt. Man vet vad man får när man köper en sådan bok. Ingen grisen i säcken här inte. Deadline nu i slutet av april och releasen satt till augusti! Har egentligen bara David Blyth och hans senaste film Wound kvar, Kiwi-skräck inspirerad av David Lynch, så rätt, så lätt, så härligt pretto!

Belgrad

2011-01-28T10:40:00.000-08:00

Besökte Belgrad i tisdags för en intervju med Srdjan Spasojevic, A Serbian Film. Jag tänkte lite som så att om man skriver en bok om extrem film så måste man ju bara inkludera en av 2000-talets kanske största provokatörer. Så jag bokade en biljett till Belgrad (och en tillbaka) för att ta mig ContraFilms kontor där jag välkomnades av Srdjan, cigaretter och sprit. Själva samtalet varade bara en timma men jag fick förhoppningsvis med allt jag tänkt mig, får se lite senare i veckan, är just nu mitt uppe i att skriva rent en text om Simon Rumley (fantastiska Red, White and Blue).

Känner mig betydligt mer bekväm i min roll som intervjuare idag än då, för två år sedan och njuter mer av mina möten än tidigare. Men det är fortfarande svårt och nervöst. Jag är, ärligt talat, rätt kass på att förbereda mig, något som ännu inte märkts av då nästan alla jag pratat med varit så trevliga. Alla utom en ... Men med Srdjan flöt det på, skönt när man glömmer bort formuläret och tappar bort sig i filmdiskussioner och moralpaniskt flum, för att då och då avhandla "måstefrågor" som: Hur var stämningen i teamet när ni spelade in "familjescenen"? Fick även med mig en bunt fina bilder till boken! (Som aldrig verkar bli färdig ...) Annars var Belgrad som Stockholm, snö, slask och förbannat halt. Överallt ...

Regerade 2010!

2011-01-19T00:55:00.000-08:00

Har tänkt att skriva någon slags årsbästalista ett bra tag nu (inte nödvändigtvis filmer som producerats 2010) men det har inte blivit av, förrän nu! För att göra det lite lättare så har jag begränsat mig till sådant som kan klassificeras som skräckfilm, eller .. obskyr genrefilm. Ordningen hoppar vi över, allt är nästan lika bra, om än inte för alla smaker. Men det har säkert ni som läser den här bloggen redan förstått.

Bäst:

The Bunny Game
Red, White and Blue
The Loved Ones
Graphic, Sexual Horror
The Horseman
Someones Knocking at the Door
The Collector
A Horrible Way to Die
Insidious
Cherry Tree Lane

Ok, vi kör en 10-topp lista för övriga genres också:

The Wild Hunt
Scott Pilgrim VS the World
Monsters
Exit Through Gift Shop
Confessions
Until the Light Takes Us
The Disappearance of Alice Creed
The Ghost Writer
Fish Tank
The Social Network

Mycket bra att se, hoppas att 2011 blir ännu bättre!

Juletider är boktider ...

2010-12-23T15:29:00.000-08:00

Mycket jobb med boken just nu, mycket film vid sidan av också. Sett mycket skit, och då menar jag mycket, men också en del bra. Christoffer Smith's senaste Black Death var helt ok. Jag gillade stämningen och fotot i filmen, fick mig att tänka på gamla brittiska rullar som The Wicker Man till exempel. Hamnade märkligt nog på Fredrik Strages topp 3 lista för det här året ... På tal om brittiskt så fick jag äntligen tummen ur och såg Andrea Arnolds Fish Tank. Socialrealism när den är som bäst, eller värst beroende på hur man ser på saker och ting. Blev tipsad av självaste Adam Mason och tack för det! Blev helt slagen till marken, otrolig film! Deprimerande, tung men ändå någonting där som fick en att fortsätta hoppas på ett lyckligt slut. Varför vet jag inte ...

Boken. Är väl i stort sett färdig. Senaste månaden har jag fixat förord, efterord, gjort en intervju med Rodleen Getsic (The Bunny Game), samlat ihop bildmaterial från alla utom Jörg Buttgereit, Nick Palumbo och Mariano Peralta (som verkar ha försvunnit helt och hållet ...). Jag har även klippt en trailer till boken, kommer att lägga upp den här så fort jag fått den godkänd. Bara 30 s lång men intensiv som fan. Faktarutor, en miljon små korrigeringar och en innehållsförteckning. Jag har även tagit beslutet att Vomit Gore skall stavas just så och inte vomit gore. Min redaktör påpekade att jag varvat varianterna och var tvungen att bestämma mig.

Kollar just nu på Toetags Maskhead. Inte imponerad, än så länge. Längtar tillbaka till Mordum och det sanslösa, historielösa och vidriga. Det fullkomligt poänglösa. Suck.

Två år senare ...

2010-10-30T11:17:00.000-07:00

Boken är färdig och redo att möta världen, eller i alla fall en liten del utav den. Under två års tid har jag intervjuat tretton regissörer, en skådespelare, tre filmvetare och en producent. Jag har träffat, ringt, mailat, facebookat och chattat. Större delen av arbetet har jag dessutom gjort utan vare sig muntligt eller skriftligt kontrakt från något förlag. Av pur kärlek till allsköns obskyra subgenres där ute i skräckfilmsuniversum. Och jävlar vad mycket brutaliserande jag fått ta del utav! Inte ens två år fullproppade med fullyckliga rom-coms hade kunnat hjälpa mig vid det här laget ... Mariano Peralta, Adam Rehmeier, Jörg Buttgereit, Nacho Cerda, JT Petty, Shane Ryan, Fred Vogel, Adam Mason, Lucifer Valentine med mera, med mera. Det här är boken ni vet att ni vill ha, vet att ni vill ha, vet att ni vill ha ...

Omgjorda mardrömmar på Elm-Street

2010-05-04T02:35:00.000-07:00

Om en timme: A Nightmare on Elm Street. Alltså Remaken, eller va' fan det nu är. Noll förväntningar. Lite coolt med en ny Freddy, Jackie Earle Haley sägs göra ett rätt bra jobb, och att den rätt mossiga humorn lagts åt sidan är ok för mig. Annars vet jag inte ... En del av mig tycker det är kul, en annan att det hela projektet känns ungefär lika onödigt som när Gus Van Sant skulle till att göra om Psycho bild för bild. Vilket således ledde till en exakt kopia av originalet + en scen där Norman Bates antyds onanera ... Remakes, hade det inte varit för sådana som Ajas The Hills Have Eyes och Dennis Iliadis Last House on the Left så hade jag röstat nej, men nu får det väl istället bli nja.

Erhöll en massiv bunt oanständiga bilder från Lucifer Valentine igår. De kommer att göra sig bra i tryck och säkert få ungdomen att dregla såsom jag under tiden runt 15 då jag tapetserade pojkrummets alla väggar (taket inkluderat) med Fangoria och Gorezone posters, Chas Baluns Deep Red var min bibel och Stephen King den största av de största = Gud. Jag är verkligen tacksam, imponerad och förvånad över allt stöd jag fått från regissörer och skådespelare världen över när det kommer till förverkligandet av min bok. Hoppas bara att jag kommer att infria allas förväntningar. Svenskan känns begränsande tråkig, men men. Man kan inte få allt.

Tjatar och tjatar på Cristie Whiles (August Underground Mordum, August Underground Penance) om de frågor jag skickat henne, nu var det nog två månader sedan och får alltid trevliga, dock ursäktande, mail tillbaka. Men jag ger mig inte!

Kanske världens trevligaste regissör.

2010-05-02T12:59:00.000-07:00

Har haft koll på Adam Mason och Simon Boyes sedan spelfilmsdebut Broken släpptes någon gång i mitten av 2000-talet. Har ni inte sett den så gör det! Efter Broken har de båda hunnit med ytterligare två filmer: Devil's Chair och Blood River. Alla tre är fantastiska och det bästa, mest ambitiösa, som har gjorts i skräckväg på mycket länge. Jag intervjuade dem båda för ett tag sedan för nätsiten Vujer.com. Här kan ni läsa den. När nu Adam Mason gjort ytterligare en film, fast på egen hand, så kände jag för att kontakta honom igen. Snacka om trevlig kille! På en gång postar han mig en screener av sin senaste film PIG och erbjuder mig en intervju i London, eller en telefonare, när jag än känner för det. Han är öppen för alla förslag och verkar bara så jävla skön! Så vi får se vad som händer. Jag har verkligen uppskattat allt han gjort tidigare, men PIG är inte riktigt som allt annat. Den skiljer sig från extremskräckmängden på en mängd olika sätt. Till att börja med så är den mer experimentell, lite som en Von Trier med motorsåg och tycke för kannibalism. Vidare så innehåller den väldigt långa tagningar. Den längsta sägs vara 70 min lång (visserligen med dolda klipp lite här och var) och det gör filmen till ett mindre under av planering. Men det gör den även mindre grafisk. Det finns liksom ingen större möjlighet att verkligen visa våldet utan klipp. Mycket off-camera alltså. Det mentala våldet däremot väjer PIG inte för. Det urineras, skriks och spys. Sann terror, men även rätt roligt (eller är det bara jag?). Stämningen är såpass bisarr och absurd att vissa av de handlingar som begås blir för mycket att ta in. Sedan så är huvudkaraktären, filmens "skurk" såpass färgstark och mustig att hans spel ibland går till överdrift. Nyligen streamades filmen från Bloody-Disgusting, Twitchfilm och Dread Central. Rena marknadsföringsskäl eller liknande, jag vet inte. Men det slog lite fel. I alla fall om man ser till responsen som filmen fått. De flesta verkar se den som en standard tortyrporr rulle vilket egentligen bara stämmer storymässigt men inte till utförandet. Åh, nej. PIG kanske inte kommer att gå till historien men som mellanfilm för Adam Mason och en utvecklande språngbräda inför en våldsam och mörk framtid så fungerar den bra. Adam Mason har det där lilla extra. En fascination för våld och udda karaktärer. Han är inne på något som känns viktigt och han gör det på ett sant och genuint sätt. Men PIG vill han se hur långt man kan gå och visst kör han järnet men lyckas inte riktigt. Vilket är bra! Hade han lyckats med att göra världens vidrigaste film så hade man missat en mycket bra sådan. Check it out boys and girls!

Ameara LaVey

2010-04-08T04:30:00.000-07:00

Back on track!

2010-04-08T03:17:00.000-07:00

Efter senaste inlägget om kortfilmsdemonen Can Evrenol har jag hunnit med att för femtioelfte gången kontakta Fred Vogel, Lucifer Valentine samt Nick Palumbo för kompletterande frågor samt tjatat på dem om exklusiva bilder till min kommande skräckbok. Jag tänker mig en grandios bok där bilderna utgör en avgörande del och kompletterar texterna. Det kommer att bli en litterär/filmisk milstolpe. Ett uppslagsverk för alla dem som brinner för det groteska, för dem som känner av ett analytiskt livstvång och vill förstå döden. Men även för dem som bara vill njuta av snaskigt våldsamma bilder ... Om det blir som jag vill så kommer den att betyda lika mycket för dagens läsare som Chas Baluns Deep Red betydde för mig när jag var liten pojk.

Efter det förra inlägget ringde jag även upp Can Evrenol och snackade med honom ett tag. Bra samtal som antagligen kommer att finnas med i boken i sin helhet. Vi pratade rätt mycket om huruvida våld på film måste betyda någonting eller om man får vara våldsam just bara för att väcka en reaktion, eller provocera. Till saken hör att jag kategoriserade in hans film The Chest i det senare facket. Han blev rätt upprörd och drog en lång harrang om olika dimensioner och ett Lynchianskt universum. Han berättade även att hans nya kortfilm snart är färdig och att han nu är på g med en långfilm!

Turkisk konfekt

2010-03-17T02:57:00.000-07:00

Ok, jag vet inte riktigt vad Can Evrenol har emot barn och jag är absolut inte pro våld mot barn på film men fan vilka störiga nollbudgetkortfilmer mannen lyckats få ihop! Kolla bara in My Grandmother eller The Chest. Jag blev illa berörd. Varför de existerar kan man ju diskutera, om det nu bara är för att chockera eller om Evrenol har någon slags agenda. Kurban Bayrami känns till exempel väldigt kritisk mot hemlandet Turkiet medan övrigt material (till ytan sett i alla fall) mer lutar åt det absurda, eller varför inte vidriga. Hur det än ligger till med den saken så kan man lätt konstatera att mannen har talang. Tänk bara vad han kunnat göra med en rejäl budget. Eller kanske inte ändå ... Shane Ryan som spelade in sin debutlångfilm Amateur Porn Star Killer för 40 dollar hävdar att en större summa pengar bara stått i vägen för slutresultatet. Skickade iväg ett mail till Can Evrenol och hoppas få kontakt. De "små" regissörerna brukar svara snabbt på smicker och eftersom jag inte precis höll igen med adjektiven så bör det bli rätt snart. Besök hans hemsida här.

Serbien, what!?

2010-03-16T03:43:00.000-07:00

Satirisk Tortyrporr från Serbien. Kan det vara något? Om man utgår från den här recensionen så verkar det definitivt så. A Serbian Film heter den i alla fall och när man tänker efter: hur fel kan det egentligen bli när det handlar om avdankade porrskådisar, rika gubbar och meta?

Minns en liknande film från förra årets Stockholmsfestival The Life and Death of a Porno Gang. Den blandade, på ett rätt unikt sätt, komik, våld och sex vilket gjorde publiken osäker på hur den egentligen skulle reagera. Svårt att säga om det var medveten eller omedveten respektlöshet från regissörens sida. Sak samma, det blev i alla fall en av festivalens märkligaste upplevelser.

Skräck som terapi

2010-03-08T03:13:00.000-08:00

Nu har jag arbetat med boken i cirkus två års tid. Jag har sett i stort sett allt av värde inom skräckfilmens mest extrema avkrokar. Det har sällan varit ruskigt, knappast obehagligt, men väldigt ofta sorgligt. Dessa filmer ger inte historien i sig ngt större utrymme. De koncentrerar sig istället på ögonblicksbilder av fruktan, ångest och utsatthet. August Underground har egentligen ingen plot. Dess mission är att förmedla ren och skär nihilism, på allvar, på riktigt. Då man i filmer som Eli Roths Hostel kan ana ett visst publikfrieri, gör istället Fred Vogel sitt bästa för att stöta bort den. För vem vill egentligen påminnas om hur vidrigt det är med avföring som smetas ut över halvt avtuggade bröstvårtor? Som tittare vet man att det bara är på låtsas, men ändå så vet man att det till en viss grad är på riktigt. Som tittare får man ta del utav sociala, installationsartade, experiment. Man får bevittna gruppterapi. Enskilda individer utvecklas. Amateur Porn Star Killer är ett typiskt sådant. Här filmas ett övergrepp i en enda tagning, som varar i över en timma. Skådespelare visst, men enligt Shane Ryan (regissör) så ligger rollerna nära verklighetens skådespelare. Det är alltså frågan om amatörer som spelar sig själva. Shane Ryan använder sig även frikostigt av äkta oralsex då det skall till att förnedras och fortsätter, i uppföljarna, med penetration på riktigt. Porr och våld på film, men på riktigt. Har man suddat bort gränserna eller är det fortfarande "bara på låtsas" för att det hela spelas in på DV (film är det inte tal om)? Jag har intervjuat ett femtontal personer för min bok och alla hyser de ett förakt för standardskräckfilmen. Den folk vill se. De drivs av viljan att fånga pur terror, misantropi, skam och en massa andra saker. Vissa brinner så starkt för just detta att man blir rädd för att någon av dem kommer att gå för långt. Men jag ska inte ljuga, där finns även en vag, bakomliggande, önskan om att just detta skall ske. Kanske har vi nått denna punkt med The Bunny Game, men jag tror inte det.

Blickar in i det nya extrema.

2010-02-26T01:33:00.000-08:00

När Toe Tag blivit någorlunda rumsrena med senare moralkakor som Maskhead och Lucifer Valentines Vomit Gore genre tappat nyhetens behag, då kommer regissören Adam Rehmeier och ger extremskräcken hjärt och lung-räddning med trailern till kommande The Bunny Game. Den ser elak ut. Även om ingredienserna känns bekanta (horeri, nakenhet, sexuell tortyr, sadism och masochism) så lyckas Rehmeier få till det genom att klippa repetitivt till hård, snabb, musik. Han slänger även in en limsniffande lastbilschaffis, rakade huvuden och öken. Sammanlagt blir det otroligt obehagligt. När man sedan ser på den ambitiösa dokumentären om filmen och inspelningen blir man ännu mer störd. Så till den grad att man anar en ny sida inom denna märkliga filmstil. I dokumentären berättar regissören och skådespelarna om inspelningen av The Bunny Game hur allt förutom användningen av droger är på riktigt. Till och med fysisk tortyr såsom brännmärkning. Gregg Gilmore berättar att han var tvungen att hoppa av inspelningen, han var rädd för att det skulle gå för långt, att någon skulle kunna dö på riktigt ... Jo, visst det är en säljande dokumentär och vi har sett det tidigare. När The Blair Witch Project slog igenom så gjorde den det med hjälp av nätsidor som hävdade legendens äkthet. Ibland är det svårt att förhålla sig filmiskt till film, för vad är egentligen film idag då det dokumentära lockar mest och varför blir man (eller jag) så nyfiken på att se en film som The Bunny Game? Jag tycker inte om våld, men jag vill bli berörd, omskakad, upprörd. Jag vill få en upplevelse, eller uppleva en process, känna av den prövning som filmteamet genomlidit. När Toe Tag sökte "skådespelare" till fejk snuff filmen August Underground Penance så ville alla bli mördade och torterade. Ingen ville vara den som höll i kniven? Handlar det om spänning, att överleva döden, men ändå aldrig vara riktigt säker på vad som egentligen kommer att hända när kameran väl bandar ... Kanske kommer svaren med The Bunny Game.

Cristie Whiles

2010-01-27T03:27:00.000-08:00

Efter att ha uppmärksammat en viss könsobalans har det kvinnliga ditot fått stå i centrum. Först Ameara LaVey och nu är det alltså dags för Toe Tag förknippade Cristie Whiles. Mest känd för att ha agerat Fred Vogels dödsbärare i August Underground Mordum (senare även Penance) där hon går in i rollen som psykopat till fullo. Bokstavligen. Hon är allt som andra filmpsykopater missat och levererar bland annat minnesvärda scener som den där hon skär sig själv blodig (och ja, på riktigt) eller den där hon torterar två nakna, överviktiga kvinnor genom att varva spyor med frekvent fysiskt våld. Detta i en tagning som varar i över tio minuter ...

Frågeställningarna kommer att luta åt: Hur mycket är egentligen improvisation, hur mycket är repetition? Vomerandets symboliska betydelse? Vad händer efter kameran stängts av, hur är stämningen?

Dags att köra nu.

Lucifer Valentine Superstar

2010-01-20T13:06:00.000-08:00

Lucifer Valentine ligger bakom genren vomit-gore samt filmer som Slaughtered Vomit Dolls och ReGOREgitated Sacrifice. Han älskar spysex, tvillingar och sushi. När man kontaktar honom är han trevlig, som en dum äldre herre. När man frågor honom om hur det känns att bli hotad till livet för ens konst så svarar han, bra. Han använder sig oftast av smileys och älskar ord som "dude" och "bro". Så när jag mailar honom känner jag mig tvungen att ... tala hans språk. För att passa in, för att komma honom nära. Ibland känner jag mig som en surfare, en cool surfare som ställer märkliga frågor om kräks, urin och incest. Visste ni förresten att Lucifer Valentine varit tillsammans med sin syster (innan hon tog livet av sig) och att hans föräldrar vandrat jorden som insektsforskande satanister. Världen är allt bra märklig.

Tom Six och hela härligheten.

2010-01-20T13:03:00.000-08:00

Intervjun med Tom Six, The Human Centipede, kommer att tendera det himmelska mer än det helvetiska. Och det är inte alls dåligt. Skrattar högt under tiden jag transkriberar. Här kommer ett utdrag:

Jag: The Human Centipede innehåller en del scener som är rätt grafiska, som den när första länken i tusenfotingen måste bajsa, trots att hans anus är ihopsytt med den andra länkens mun.

Tom Six: Det var svårt. Skådespelarna var i stort sett nakna under hela inspelningstiden, fyra veckor, åtta timmar varje dag och sedan ett kamerateam på det. De kände sig väldigt sårbara och grät till och med ibland av smärta. Värst var det för flickorna i mitten av kedjan. Vi fick trösta dem och övertyga dem om att slutresultatet skulle bli fantastiskt. Och just den scenen du beskriver ...

Jag: Vad hade hänt om hon spytt upp bajset?

Tom Six: Det är många som undrar. Hon hade helt enkelt varit tvungen att svälja det igen ... Det hade varit fruktansvärt.

Jag: Som sagt, man tänker en hel del på saker man absolut inte vill tänka på när man ser din film.

Tom Six: Men det är bra att den väcker tankar.