Turkisk konfekt

Ok, jag vet inte riktigt vad Can Evrenol har emot barn och jag är absolut inte pro våld mot barn på film men fan vilka störiga nollbudgetkortfilmer mannen lyckats få ihop! Kolla bara in My Grandmother eller The Chest. Jag blev illa berörd. Varför de existerar kan man ju diskutera, om det nu bara är för att chockera eller om Evrenol har någon slags agenda. Kurban Bayrami känns till exempel väldigt kritisk mot hemlandet Turkiet medan övrigt material (till ytan sett i alla fall) mer lutar åt det absurda, eller varför inte vidriga. Hur det än ligger till med den saken så kan man lätt konstatera att mannen har talang. Tänk bara vad han kunnat göra med en rejäl budget. Eller kanske inte ändå ... Shane Ryan som spelade in sin debutlångfilm Amateur Porn Star Killer för 40 dollar hävdar att en större summa pengar bara stått i vägen för slutresultatet. Skickade iväg ett mail till Can Evrenol och hoppas få kontakt. De "små" regissörerna brukar svara snabbt på smicker och eftersom jag inte precis höll igen med adjektiven så bör det bli rätt snart. Besök hans hemsida här.

Serbien, what!?

Satirisk Tortyrporr från Serbien. Kan det vara något? Om man utgår från den här recensionen så verkar det definitivt så. A Serbian Film heter den i alla fall och när man tänker efter: hur fel kan det egentligen bli när det handlar om avdankade porrskådisar, rika gubbar och meta?



Minns en liknande film från förra årets Stockholmsfestival The Life and Death of a Porno Gang. Den blandade, på ett rätt unikt sätt, komik, våld och sex vilket gjorde publiken osäker på hur den egentligen skulle reagera. Svårt att säga om det var medveten eller omedveten respektlöshet från regissörens sida. Sak samma, det blev i alla fall en av festivalens märkligaste upplevelser.

Skräck som terapi

Nu har jag arbetat med boken i cirkus två års tid. Jag har sett i stort sett allt av värde inom skräckfilmens mest extrema avkrokar. Det har sällan varit ruskigt, knappast obehagligt, men väldigt ofta sorgligt. Dessa filmer ger inte historien i sig ngt större utrymme. De koncentrerar sig istället på ögonblicksbilder av fruktan, ångest och utsatthet. August Underground har egentligen ingen plot. Dess mission är att förmedla ren och skär nihilism, på allvar, på riktigt. Då man i filmer som Eli Roths Hostel kan ana ett visst publikfrieri, gör istället Fred Vogel sitt bästa för att stöta bort den. För vem vill egentligen påminnas om hur vidrigt det är med avföring som smetas ut över halvt avtuggade bröstvårtor? Som tittare vet man att det bara är på låtsas, men ändå så vet man att det till en viss grad är på riktigt. Som tittare får man ta del utav sociala, installationsartade, experiment. Man får bevittna gruppterapi. Enskilda individer utvecklas. Amateur Porn Star Killer är ett typiskt sådant. Här filmas ett övergrepp i en enda tagning, som varar i över en timma. Skådespelare visst, men enligt Shane Ryan (regissör) så ligger rollerna nära verklighetens skådespelare. Det är alltså frågan om amatörer som spelar sig själva. Shane Ryan använder sig även frikostigt av äkta oralsex då det skall till att förnedras och fortsätter, i uppföljarna, med penetration på riktigt. Porr och våld på film, men på riktigt. Har man suddat bort gränserna eller är det fortfarande "bara på låtsas" för att det hela spelas in på DV (film är det inte tal om)? Jag har intervjuat ett femtontal personer för min bok och alla hyser de ett förakt för standardskräckfilmen. Den folk vill se. De drivs av viljan att fånga pur terror, misantropi, skam och en massa andra saker. Vissa brinner så starkt för just detta att man blir rädd för att någon av dem kommer att gå för långt. Men jag ska inte ljuga, där finns även en vag, bakomliggande, önskan om att just detta skall ske. Kanske har vi nått denna punkt med The Bunny Game, men jag tror inte det.