Ett sista inlägg

Äsch, nu lägger vi ner det här. Vill ni kontakta mig eller veta vad jag sysslar med kan ni göra det här istället:

www.magnusblomdahl.se 

Ha det,
Magnus

Smott och gott.

FrightFest, Sitges, Sthlm Filmfestival. Jag älskar filmfestivaler. Jag skulle vilja heltidsjobba med dem. Frukost, middag, lunch. Sundance och Fantasia nästa? Man kan ju alltid hoppas. Nya texter som kommer snart: Skriver om Crush i Eskapix och om FrightFest i Arbetaren. Dessutom bevakar jag även film för Sthlm Filmfestival. Så plocka upp en katalog när tillfälle ges, vilket borde bli om ett par månader. Tills dess:



Hail Satan!

Metal up your ass!

Jag sparar på hög, eller i mappar rättare sagt. Digitala mappar i andra mappar. Texter, tv-serier och filmer. Eftersom jag aldrig hinner kolla igenom dem så kan det dröja ett bra tag innan jag ser en serie som tex This is England 88 (för övrigt fantastisk) eller en film som Hesher från 2010 med Joseph Gordon-Levitt. Hesher som måste ha legat i en av mina mappar i cirkus ett års tid fick chansen efter att jag av en slump fick syn på Alan Hynes poster via Mondos arkiv. Har man väl sett den så måste man se filmen.

Sådär, nu måste ni också se den! Hesher är som Jesus, fast lite mer satanisk. Han har ett uppdrag, ett livsuppdrag: att rädda liv. Han gör det genom att infiltrera apatiska, traumatiserade familjer och få dem att konfrontera sig själva och varandra. Man får känslan av att han gjort det tidigare och att han kommer göra det igen. Det bästa är att han inte är medveten om det själv, han bara är sig själv: essensen av ärlighet. Som metal, rakt på utan några förbannade ursäkter. Joseph Gordon-Levitt är ju annars mest känd från Tredje klotet från solen eller romantiska indiekomedier som 500 Days of Summer. Han borde vara mest känd som Hesher, han gör det med den äran! Som en jävla naturkraft!

Årets Frightfest toppar det mesta.

Då var det dags för Frightfest igen, om en vecka! Programmet känns både bättre och roligare än förra året (The Seasoning House, V/H/S, Errors of the Human Body osv.) dessutom anordnas ett Face to Face med Dario Argento! Ok, han kanske är ännu en av alla dessa föredettingar som vägrar ge upp och aldrig gör något riktigt bra, nuförtiden. Men han har varit en av de största och jag plöjer fortfarande Tenebrae varje jul. Det är en fantastisk film. Nytt för i år är även ett, på alla sätt och vis, bättre hotellrum ... kan tyckas som en petitess i sammanhanget, men det är det inte. Även om jag bara kommer befinna mig på rummet ett fåtal timmar och sova bort de flesta av dem så har, på senare tid, ett frö av lyx börjat gro i min tidigare så snåla plånbok. Jag vill ha massagedusch och frukost och bo hundra meter från Empire. Och en skön säng att kolla på Breaking Bad i. Så det så. Det enda men:et i år är ett lika stort men som alla andra år när jag ska åka bort. Jag åker ensam ... Oftast tycker jag det är bäst så, men ibland, när sista filmen tagit slut och man på vägen hem hör festfolket skråla och skåla. Då saknar man en kompis, eller någon iaf. Så om denna någon befinner sig i London mellan den 23-25e augusti, kontakta mig!

Borta rätt bra, men hemma lite bättre.

Så var man då hemma igen. Hur var det? Stressigt, svettigt, enerverande. På alla sätt och vis jobbigt. Men fan vad man känner sig duktig efteråt!

Jag reser ofta ensam, älskar den där känslan av svindel jag får av att behöva klara av allt själv. Stora saker, som att lyckas hitta rätt gate på JFK (från den terminal som röstats fram som världens värsta), till små vardagligheter, som att förklara vilken typ av kaffe man vill ha på Starbucks, med en kö på tio pers bakom en. Existentiella saker som att sitta på hotellbalkongen innan läggdags, en öl i handen och en cigarett i andra, och fundera över livet. Ensamheten blir aldrig så tryckande som när du inte längre bara kan ta tunnelbanan hem till sängen.

Iaf. Mitt möte med Joel M. Reed blev härligt kaosartat. Från hans sunkiga lägenhet, till hans "städerska" från Israel (i rosa tight städuniform) till svenska kaffebaren Fika, där vi satt (eller rättare sagt han) och pratade i två timmar. Det kommer bli ett bra kapitel. Ska bara skriva det också ...

New York, New York!

Imorgon (26/5) åker jag till New York för att lägga grunden till min kommande bok. Jag ska träffa bland annat Joel M. Reed (Bloodsucking Freaks) och Frank Henenlotter (Basket Case, Brain Damage osv.). Två personer som faktiskt verkade i New York på 70, 80-talet och som jag hoppas få en massa roliga anekdoter av. Har även en del "kanske"- personer på gång ...

Uppdaterar här så mycket jag bara orkar, vilket verkar vara typ en gång i månaden ...

Sanningen är farlig.

"Some doors should never be opened" - Super 8 (Joel Schumacher). Schumacher är ju som bekant en hejare på att ro iland konstiga kvalitetsmissfoster som Batman & Robin, The Number 23 och nyligen förlösta Trespass. Ibland levererar han dock med stil (även om missfoster också kan vara ack så stilfulla), se Tigerland, Phone Booth och nämnda Super 8. Här med en Cage i bra form och en härligt kvasimoralisk historia som ursäkt för allsköns exploativa skeenden. Precis som vi vill ha det asså'! När Super 8 hade premiär 1999 var det med dessa taglines: "You are never prepared for the truth", "Be careful when you kill a monster, that you don't become one yourself", "You can't prepare for where the truth will take you". Bättre taglines har man väl kanske sett tidigare men vad sägs om detta citat: "If you dance with the devil, the devil don't change. The devil changes you." Helt ok! Häromdagen fick jag dock ta del utav detta citat på ett aningens mer offensivt sätt, lite mer "i ditt ansikte".

Jag har på sistone jobbat en hel del med att utöka mitt redan nu fläckade pornografiska kontaktnät. Och det artar sig. Krokarna är matade och fiskarna nappar, även om vissa simmar lite för djupt för min lina. Jag skulle behöva en bra researcher som inte räds sanningen, så att jag själv skulle kunna ägna min tid åt att boka roliga inspirationsresor och se på film. I alla fall, när jag nyligen kollade av mailen så fanns där i gröten av spam ett vettigt sådant (mail) från en av de många personer jag önskar intervjua. Positivt, lite virrigt, men med ett telefonnr inkluderat och en schysst helhetston. Fram till avrundande citat: "If you dance with the devil, the devil don't change. The devil changes you." Ingen förklaring, men instinktivt får jag känslan av att jag har blivit varnad. Mitt arbete har plötsligt blivit lite farligt. Eller så är det bara så jag vill tolka det ...