Ok, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från den, att jag förr eller senare var tvungen att ge mig hän Tom Sixs störda universum ännu en gång och så var det då dags. Igår rättare sagt. The Human Centipede 2 (Full Sequence) har (äntligen?) släppts i en helgjuten version, oklippt precis så som det var tänkt. (Går att köpa hos Bounty Films) Med sandpappersonani, taggtrådsknull och babymos ... Allt man inte visste att man inte ville se. Man skulle kunna se Human Centipede 2 som ett bokslut för den nya tidens extrema skräckfilm. Personligen så rangordnar jag själv gårdagens upplevelse som en av de värsta i mitt liv, filmiska dvs. Är det bra? Kanske det, jag vet ärligt talat inte. Film skall beröra. Lyckas man beröra mig så ser jag det i grund och botten som något positivt. HC2 gör det. Den är inte enbart provokativ, jag ser igenom sånt tjafs. Den är otroligt snygg och Laurence Harvey som spelar Martin är både skrämmande och fascinerande i sin helt dialoglösa roll. Även storyn är intressant, där man på ett nördigt metaaktigt sätt vävt ihop föregångaren med uppföljaren med Tom Six själv och de dödshot han mottog efter Human Centipede 1.
Martin arbetar som säkerhetsvakt och är besatt av ovanstående film. Han ser den flera gånger varje dag och önskar göra en egen tusenfoting. Hans mamma är galen och vill inget annat än att döda honom och på natten drömmer han mardrömmar om faderns incestuösa barndomsövergrepp. Premissen fungerar och tanken om en amatör, istället för en kirurg, som ska till att tråckla ihop en mänsklig tusenfoting skrämmer något förbannat. Här slänger även Six in lite svart (och då snackar vi svart!) humor. Allt går nämligen fel då Martin väl ska börja sammansätta sin tusenfoting, länkarna förblöder och kropparna lyder inte. Det är som att betrakta en full hantverkare in action. Roligt är också att filmen är i svartvitt förutom just vissa bitar från scenen där Martin ger sin tusenfoting laxermedel och ... jo, det skvätter en del brunt på kameralinsen. Brunt alltså som i skit och just skiten är i färg. Så här beskriver Tom Six själv valet. Citatet säger också en del om hur Six ser på sig själv:
"When I made part one, I used clinical colors, the camera work is very steady and that really fit the story of Dr. Heiter. For the second one, I wanted to do a completely different film. I wanted to create a dark story; it had to look dirty and beautiful at the same time. Black and white really helped the story of Martin. If I did it in color, all the attention would go to the gore and centipede. It’s much more than that. It’s a story, and the black and white gives it a really uncomfortable feeling, like ERASERHEAD and SCHINDLER’S LIST. Spielberg used a red dress, I used brown diarrhea. It’s an ode to SCHINDLER’S LIST!"
Ode to Schindler's List ... Ha!
Modernisering av arbetsplatser för höghöjdsarbete
2 dagar sedan