Ett snuskigt, självklart steg.

Har alltid varit rätt kass på att uppdatera min sk blogg, på sistone har det dock varit riktigt jävla dåligt! Sorry, jag är helt enkelt för upptagen. Jag jobbar stenhårt med min nästa bok om extrem 70, 80- tals porr. På sätt och vis känns steget från extrem skräckfilm, till extrem porr självklart: det är det här jag alltid velat göra.

Vad gäller porr så har jag egentligen inget pornografiskt intresse av genren. Jag blir inte vidare upphetsad av det jag ser, men jag tycker att branschen som den såg ut då är intressant som fan. Regissörerna och deras drömmar om "riktig" film. Den märkliga avsaknad av fingertoppskänsla som oftast rådde (att som Shaun Costello blanda porr med autentiska krigsbilder är kanske inte helt ok) och att filmerna inte verkar ha som direkt syfte att upphetsa. Ta A Climax of Blue Power (Lee Frost) tex. Tjejer som rullar runt i lera och fejksnutar som klär ut sig i kvinnokläder. Avbrutna sexscener och knappt någon sperma alls. Sedan en slutscen där vår hjälte (?) plötsligt dör mitt i en biljakt. Han bara dör och så tar filmen slut! Mer om detta i boken.

Just nu försöker jag sortera i mitt material. Lägger upp något slags schema över alla de filmer jag ska se (ett 50-tal ...) och beställer böcker som en galning. Ska även pressa in en New York resa någon gång till våren. Research är A och O.

Tror att jag just sålde in min nya bokidé till ett av världens bästa bokförlag. Lite diffust än så länge ... Om vad? Porr såklart!

Roughies - porr på liv och död

Just läst korrekturet av min text "Roughies - porr på liv och död" som kommer att publiceras i nästa nummer av Eskapix och känner mig makalöst imponerad av både innehåll (!) som layout. Det ser helt enkelt förbannat snyggt och attraktivt ut. För er som inte hängt med så handlar mitt stycke om 60, 70, 80-tals porr med fokus på s/m, våldtäkt, förnedring och diverse brottsliga aktiviteter. Jag har riktat in mig mest på den senare tidens (70, 80-talets) berättarbaserade hårdporr då den känns lite mer äkta och motivbefriad än 60-talets sedelärande utsvävningar. Visst är det mycket som är kasst, men en hel del är även helt fantastiskt. A Climax of Blue Power till exempel. Vilken grym film! Jag hade inte sett den innan arbetet med min senaste text men jag kommer absolut se den igen. Kolla in det här snygga introt med autentiska bilder från 42 street, Manhattan. Den som ändå varit där, bland horor, knarkare och falska våldtäktssnutar. Peace out man! Nya numret av Eskapix släpps förresten i mars!

Human Centipede 2 (Full Sequence)

Ok, jag visste att jag inte skulle kunna hålla mig från den, att jag förr eller senare var tvungen att ge mig hän Tom Sixs störda universum ännu en gång och så var det då dags. Igår rättare sagt. The Human Centipede 2 (Full Sequence) har (äntligen?) släppts i en helgjuten version, oklippt precis så som det var tänkt. (Går att köpa hos Bounty Films) Med sandpappersonani, taggtrådsknull och babymos ... Allt man inte visste att man inte ville se. Man skulle kunna se Human Centipede 2 som ett bokslut för den nya tidens extrema skräckfilm. Personligen så rangordnar jag själv gårdagens upplevelse som en av de värsta i mitt liv, filmiska dvs. Är det bra? Kanske det, jag vet ärligt talat inte. Film skall beröra. Lyckas man beröra mig så ser jag det i grund och botten som något positivt. HC2 gör det. Den är inte enbart provokativ, jag ser igenom sånt tjafs. Den är otroligt snygg och Laurence Harvey som spelar Martin är både skrämmande och fascinerande i sin helt dialoglösa roll. Även storyn är intressant, där man på ett nördigt metaaktigt sätt vävt ihop föregångaren med uppföljaren med Tom Six själv och de dödshot han mottog efter Human Centipede 1.

Martin arbetar som säkerhetsvakt och är besatt av ovanstående film. Han ser den flera gånger varje dag och önskar göra en egen tusenfoting. Hans mamma är galen och vill inget annat än att döda honom och på natten drömmer han mardrömmar om faderns incestuösa barndomsövergrepp. Premissen fungerar och tanken om en amatör, istället för en kirurg, som ska till att tråckla ihop en mänsklig tusenfoting skrämmer något förbannat. Här slänger även Six in lite svart (och då snackar vi svart!) humor. Allt går nämligen fel då Martin väl ska börja sammansätta sin tusenfoting, länkarna förblöder och kropparna lyder inte. Det är som att betrakta en full hantverkare in action. Roligt är också att filmen är i svartvitt förutom just vissa bitar från scenen där Martin ger sin tusenfoting laxermedel och ... jo, det skvätter en del brunt på kameralinsen. Brunt alltså som i skit och just skiten är i färg. Så här beskriver Tom Six själv valet. Citatet säger också en del om hur Six ser på sig själv:

"When I made part one, I used clinical colors, the camera work is very steady and that really fit the story of Dr. Heiter. For the second one, I wanted to do a completely different film. I wanted to create a dark story; it had to look dirty and beautiful at the same time. Black and white really helped the story of Martin. If I did it in color, all the attention would go to the gore and centipede. It’s much more than that. It’s a story, and the black and white gives it a really uncomfortable feeling, like ERASERHEAD and SCHINDLER’S LIST. Spielberg used a red dress, I used brown diarrhea. It’s an ode to SCHINDLER’S LIST!"

Ode to Schindler's List ... Ha!

Nostalgi

Önskar att jag hade fått uppleva 70,80-talets grindhousekultur i NY, USA. 42nd street där man såg på film med risk för sitt eget liv, där man knappt kunde gå på toaletten utan ett oanständigt förlag och där män, kvinnor och manskvinnor delade på våldpornografiska upplevelser utan att det gjordes en grej utav det. Var man filmnörd på den tiden så levde man farligt; alltid medveten om att filmen man såg mycket väl kunde vara ens sista. Att under de premisserna sitta och kolla på tex Forced Entry eller A Climax of Blue Power. Wow! Närmast jag kommit det här är föreningen FFFF (tror jag den hette) som drevs av Micke Olsson från Sator på 2a Långgatan i Göteborg. Där kunde man köpa folköl och se på laserfilm på stor duk. Ibland kördes det minifestival och då kunde man plöja fem filmer på en dag. Det var då. Idag blir det istället Zombie Flesh Eaters på Blu-ray och det är ju inte helt fel det heller!

Förutom nostalgiska tankar om en tid som flytt har jag även sett på Bruno Matteis Rats: Night of Terror ett par gånger. Här kommer ett mycket, mycket bra klipp från den:



...

Takshi Miike superstar

När jag under arbetet med min bok “Äkta skräck: Den nya vågen av extrem film” intervjuade den amerikanske regissören JT Petty, konstaterade han att de som gör våldsamma filmer oftast är väldigt normala privat. ”Psykopater får ju inget filmstöd”, förklarade han, men lade sedan till: ”Med undantag för Takashi Miike då …”.

Och jo, jag tvivlar inte en sekund på era Miike kunskaper, men iaf här kommer en lathund:

Takashi Miike slog igenom på bred front med det psykologiska skräckdramat “Audition” (1999) och fortsatte sedan med titlar som “Dead or Alive” (1999), “Ichi the Killer” (2001) och “Visitor Q” (2001). Hårdnackade, kontroversiella filmer som gjorde Miike till kult och återupplivade psykthrillergenren med betoning på psyk. För det är just vad det handlar om: sexuella tabun, tortyr och en svart, skruvad humor utan pardon. Takashi Miike i ett nötskal, eller? Inte riktigt. På senare tid har nämligen Miike äntrat de fina salongerna med storslagna, episka äventyr som “13 Assassins” och “Hara-Kiri: Death of a Samurai”, vilka skjutsat honom till att tävla om såväl Guldpalmer i Cannes som Guldlejon i Venedig. Hurra ropar vissa, jag är dock inte lika lyrisk. Men alla blir väl förr eller senare gamla.

Så hur går man tillväga för att följa Miikes spår?

•Tänk bort lagom och fokusera istället på teman som incest, nekrofili eller kannibalism. Kan du inte välja ett ämne så går det självklart bra att kombinera.

•Filmskolor är trams och inget för dig. Investera istället i ett par mörka glasögon och slipa bort engelskan så löser det sig.

•Skaffa mäktiga Hollywood-vänner som delar dina intressen för tortyr, sex och konstnärligt övervåld. Quentin Tarantino eller Eli Roth är säkra kort. Utbyt cameos och du har en blodig biff i fickan.

•Sex är okej, så länge det är vridet och involverar långa nålar. Räds du nålar så är det ingen fara – du kan istället använda dig av krokar. Viktigast av allt är ändå frånvaron av ömsesidig sexuell njutning.

•Ha roligt på jobbet och arbeta alltid under devisen ”människor är värst på bio”!

Årets bästa/värsta/mest intressanta!

Årets bästa/värsta/mest intressanta filmer:

The Woman
Hanna
X-Men: First Class
Kill List
Bellflower
Sleeping Beauty
Red State
The Bleeding House
Straw Dogs
Livide
The Bunny Game
The Innkeepers
Red, White and Blue

Jag har säkert glömt bort en del, men på rak arm var det dessa jag kom på. Men så har det väl också kanske varit mer utav ett serieår för mig. På den fronten har det varit mycket starkt:

Lights Out
Suits
Breaking Bad S4
Sons of Anarchy S4
American Horror Story
Louie S2

Och mycket mycket mer, Jag började till och med tycka om fantasy i den överraskande Game of Thrones som återkommer nu i mars (tror jag).

Veckan som kommer, innan jobbet kör igång för mig, späckar jag med rå 70-tals porr. Jag har samlat på mig ett 15-tal DVDs som måste ses och skrivas om. Vissa är fruktansvärt usla, andra älskar jag. Waterpower tex (Shaun Costello) är en Taxi Driver inspirerad hämnarhistoria där huvudkaraktären ser det som sitt livsuppdrag att rena "smutsiga" flickor från synd. Detta gör han med lavemang... Det var allt för nu, jag är en upptagen man.

God jul och Gott nytt år!