måndag 8 mars 2010

Skräck som terapi

Nu har jag arbetat med boken i cirkus två års tid. Jag har sett i stort sett allt av värde inom skräckfilmens mest extrema avkrokar. Det har sällan varit ruskigt, knappast obehagligt, men väldigt ofta sorgligt. Dessa filmer ger inte historien i sig ngt större utrymme. De koncentrerar sig istället på ögonblicksbilder av fruktan, ångest och utsatthet. August Underground har egentligen ingen plot. Dess mission är att förmedla ren och skär nihilism, på allvar, på riktigt. Då man i filmer som Eli Roths Hostel kan ana ett visst publikfrieri, gör istället Fred Vogel sitt bästa för att stöta bort den. För vem vill egentligen påminnas om hur vidrigt det är med avföring som smetas ut över halvt avtuggade bröstvårtor? Som tittare vet man att det bara är på låtsas, men ändå så vet man att det till en viss grad är på riktigt. Som tittare får man ta del utav sociala, installationsartade, experiment. Man får bevittna gruppterapi. Enskilda individer utvecklas. Amateur Porn Star Killer är ett typiskt sådant. Här filmas ett övergrepp i en enda tagning, som varar i över en timma. Skådespelare visst, men enligt Shane Ryan (regissör) så ligger rollerna nära verklighetens skådespelare. Det är alltså frågan om amatörer som spelar sig själva. Shane Ryan använder sig även frikostigt av äkta oralsex då det skall till att förnedras och fortsätter, i uppföljarna, med penetration på riktigt. Porr och våld på film, men på riktigt. Har man suddat bort gränserna eller är det fortfarande "bara på låtsas" för att det hela spelas in på DV (film är det inte tal om)? Jag har intervjuat ett femtontal personer för min bok och alla hyser de ett förakt för standardskräckfilmen. Den folk vill se. De drivs av viljan att fånga pur terror, misantropi, skam och en massa andra saker. Vissa brinner så starkt för just detta att man blir rädd för att någon av dem kommer att gå för långt. Men jag ska inte ljuga, där finns även en vag, bakomliggande, önskan om att just detta skall ske. Kanske har vi nått denna punkt med The Bunny Game, men jag tror inte det.

4 kommentarer:

  1. Ser fram emot boken, låter som ett spännande projekt. Angående The Bunny Game så tycker jag det är rätt uppenbart att allt som sägs i dokumentären är överdrivet och skådespeleri rakt av. Känner mig lite konfunderad: är de så naiva, har de inte högre tankar än så om sin presumtiva publik?

    SvaraRadera
  2. Jo, visst driver dokumentären på för hårt i sin något desperata önskan att förmedla skräck "på riktigt", men jag uppskattar ändå försöket och ser fram emot filmen.

    SvaraRadera
  3. Hmmm.. riktigt intresserad av boken åxå. Har skrivit massor om Mondofilmer (bl.a en d-uppsats en gång i tiden) och ser de mesta jag kan komma över vad gäller extremfilm, även om jag inser att jag som tonårspappa funderar på vad för sorts filmer jag egentligen förvarar hemma, haha.

    Senare åren har ju många rätt intressanta tortyrrullar kommit, varav de högbudgeterade som Hostel är rätt mysiga, och lågbudgetvarianterna som Vogel och dess likar gör är ofta grymt intressanta att prata om, men som är desto mindre roliga att se. Eller är det bara jag som har svårt för den "dokumentära" stilen? Jag ÄLSKAR dokumentärfilm, det är inte det, men greppet med dålig fokus, dålig filmkvalité känns inte lika spännande som 1979 med Deodatos Cannibal Holocaust.

    SvaraRadera
  4. Jag tycker att den dokumentära stilen à la Vogel & Co fungerar bra så länge konceptet intas med måtta. Men det så klart, lika spännande som Cannibal Holocaust känns det ju inte. Men ärligt talat så är det ju inte mycket som gör det ... Vill förresten passa på att tipsa om Adam Masons (Broken, Devil´s Chair) senaste film "Pig" som har premiär på Bloody Disgusting och Twitchfilm den 17e april. Tydligen innehåller den en lååång tagning på 70 min!

    SvaraRadera