Enter the Void börjar med förtexternas förtexter. Det är extremt hetsigt och suggestivt. Det flimrar och bultar, på alla möjliga språk. Sedan Tokyo by night. Ungefär 160 min. Subjektivt. Jag ska inte säga att det funkar till 100 % men nästan. Som film sett är det här fantastiskt. Gaspar Noé gör film som film skall vara. Missförstå mig rätt här. Jag tycker om alla typer av film, alla typer av stilar. Är det bra så är det bra, så är det bra. Men Enter the Void tar det hela till en annan nivå. Den attackerar betraktaren genom att göra honom/henne till en del av huvudkaraktärens ögon. Som i ett tv-spel. Man svävar runt: obehindrat in i diverse byggnader, gränder, kryphål. Det förflutna avhandlas, framtiden.
Oscar dör, påtänd, i en misslyckad knarkuppgörelse. Han blir skjuten och själen lämnar kroppen, död men kvar på jorden om man så vill. Oförmögen att ingripa tvingas han sedan se på när hans syster och bästa vän går ner sig i olika typer av träsk, samtidigt som han själv börjar trippa värre och värre. Eller gör han det? Skit samma, Oscar är död. Vad som händer egentligen eller vad som bara är fantasi, mardröm, känns inte riktigt relevant. Och det är rätt skönt. Man kan luta sig tillbaka, skjuta alla logiska tankar åt sidan och bara göra sig redo för ett massivt intryckspåhopp! Coolt, flummigt och ... sinnesutvidgande. Bästa filmen just nu, om det ens är en film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar