Funderar på vad jag ska göra nu. Jag har ägnat över två år åt min senaste bok Äkta skräck och känner mig tom och rastlös. Måste ha något att skriva om. Tidigare har jag även gett ut två skönlitterära böcker men det blir nog inte ngn liknande igen. Jag har på sätt och vis tappat det intresset. När jag skummar igenom min första bok Perversum så känner jag inte igen mig själv. Som om den vore skriven av en annan person. Kanske är den det. Tematiken känns ju visserligen igen: våld, sex och död, generationsförpackad och samhällskritisk.
Jag var väl runt 25 när jag skrev den. Den recenserades i Bonniers dåtida, jätteseriösa, tidning BLM och totalsågades av skribenten Niklas Darke. Han skrev bland annat att jag härmade förlaget Vertigos samlade författarkatalog. Det roliga var att jag aldrig hört talas om förlaget, men kollade upp dem efter recensionen. Och idag ska de ge ut min bok Äkta skräck. Lite ironiskt är det allt. Tack Darke! Vi kommer självklart fortsätta vara fiender livet ut men jag är ändå beredd att ge dig viss kredd.
På baksidan av Perversum står det: "Perversum är den lögn vi alla strävar efter, den känsla vi alla romantiserar. Perversum är frosseri och lössläppthet, det ruskiga, det banala. Likt en strandad val imponerar Perversum. Dess doft; frän och oeftergivlig." Tufft!
Just det ja, såg antologiskräckisen Little Deaths. Medioker som helhet men Simon Rumleys avslutande del Bitch, om ett förnedringsförhållande som går för långt, var det elakaste jag sett på länge. Slutet vill inte lämna mig ifred. Aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar