Snowtown

Ibland ser man på en film bara för att man måste, kanske inte för att man vill. Man förstår att det är för ens eget bästa (värsta), så man genomlider helt enkelt. Ibland krävs det att man delar upp tittandet. För min del inte så ofta. Men det sker då och då. Kanske mer nu än då. Det känns som om jag nått något slags gräns av ultravåld. En geggig slamsa till gräns där våld och terror utan varken skäl, tanke eller vett bara repulserar och våld och terror med själ, tanke och vett gör mig sjukligt deprimerad. Jag har börjat dra mig för allt som är seriöst och tungt. Som Justin Kurzels Snowtown. Fan vilken deppig film! Jättebra, men hemsk, hemskare än det mesta jag sett. Och dessutom, såklart, har grymheterna verklighetsbakgrund.

1999 grep man Australiens värsta seriemördare någonsin. Händelserna blev kända som The Snowtown murders eller The barrel murders. Mördarna riktade huvudsakligen in sig på homosexuella eller pedofiler men drog ingen egentlig gräns.

Det finns en scen i Snowtown som byggt bo i min hjärna och det är en av få som inkluderar fysiskt våld (filmen är tillräckligt hemsk ändå). Här tar en av mördarna (Daniel Henshall), John Bunting, livet av den apatiska huvudkaraktärens våldtäktsman till bror (mm, i Snowtown är ingen direkt snäll, alla är deprimerade, fattiga, inavlade eller ignoranta. Samhällets utstötta till det maximalas bristningsgräns). Det är bara det att han drar ut på det så förbannat. Strypning medelst ngn slags slang. Men som sagt inte omgående, utan periodvis. Emellanåt glor Bunting in i offrets ögon, liksom för att se om livet fortfarande finns där. Genuin ondska. Innan han dör tvingas han spela in ett meddelande till sin mamma som avslutas med orden: I fuckin' hate you. Till råga på allt är Daniel Henshall extremt lik Ricky Gervais, det gör bara filmen ännu otäckare.