Jag kan i stort sett se vilka vidrigheter som helst, inga problem. Mina spärrar har släppt för flera år sedan. Det är bara ett konstaterande, inget jag är stolt över. Men, och detta är ett stort men, jag våndas fortfarande över brittisk socialrealism eller svensk tonårsångest/ångest. Jag mår fortfarande dåligt över Andrea Arnolds Fish Tank, där Michael Fassbender på sätt och vis både börjar, befäster och avslutar sin karriär, och såg filmen som helhet i ett konstant magvärksrus. Skitbra på alla sätt och vis, men jobbig. Liknande känslor har jag inför svenska filmer som Farväl Falkenberg, Apan eller som idag Lisa Aschans Apflickorna. Vilken film. Jag önskar att jag kunde säga att "jag älskade den", men faktum är att jag knappt kommer ihåg den. Jag satt mest och mådde dåligt. Alla dessa barndomsminnen. Ofullkomlighet, maktkonstellationer, otäcka rollspel. Tackar som fan att man inte är femton år längre. Dessutom kan jag tycka att den saknade humor, i dess realism låg en känsla av ickerealism. Inte ens den mest sargade av familjer härdar ut under en sådan massiv tystnad. Speciellt inte en barnfamilj. Men det kanske var meningen, det gav onekligen Apflickorna en drömsk känsla som kan ha varit avsiktlig.
Hämtade upp ett antal ex av min bok Äkta skräck häromdagen. Den ser grym ut! Texterna, bilderna, intervjuerna. Tillsammans bildar de en fullkomlig enhet. Ett måste för alla som gillar film! Finns att köpa inom kort på Vertigos hemsida eller Bokus, Adlibris, CDON med mera, med mera. Beställ nu!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar