Modern action regerar, ibland.

Det bästa med att skriva om film är att man får gå på pressvisningar och se en massa film som man aldrig annars skulle ta sig för att se. Inte nödvändigtvis dålig film men ... ja ni förstår. På sistone har jag fyllt den här aningens snäva kvoten med modern action. Captain America: The First Avenger, Priest och X-Men First Class till exempel. Kanske är det sommaren eller bara jag som lärt mig uppskatta livets lättare sida. Men fan vad skönt det kan vara med en snygg blockbuster till frukostfikat ibland! När folk dör så är det utan smärta, på sin höjd en suck, sedan skrivs de snabbt bort från filmens fortsatta handling och explosionerna fortsätter. Man pratar inte om det, karaktärerna är som en del av kulissbygget. Det är pappfigurer som dör. Så långt ifrån August Underground Mordum man kan komma ... Bäst på sistone? Jag måste säga X-Men First Class. Jag är verkligen inget fan av denna smått sterila och tråkiga franchise, men sista delen gjorde mig lycklig som ett barn på barnkalas. Öppningen från andra världskriget och Michael Fassbenders kamp för att hämnas sina föräldrar, jag tänker framförallt på en otroligt spännande scen från Argentinas naziavkrokar där Fassbender (soon to be Magneto) använder sina krafter för att avrätta tre styck arier på ett synnerligen stilistiskt och effektivt sätt. Som om Sergio Leone återuppstått. Förbannat snyggt! Även Captain America var rätt kul och charmig. Jag hade hoppats på en dum och underhållande film men fick mest det ena, lite av en besvikelse (men från ett cineastiskt kvalitetsperspektiv naturligtvis positivt). Imorgon: Apornas planet: (R)evolution!

Funderar på om jag ska skriva en bok om 70-talets notoriska roughies eller en bok fokuserad på nutidens amerikanska skräckinnovatörer, Ti West, Adam Wingard, Lucky McKee med mera med mera. Vi får se.