Hösten ser ljus ut!

Ni är säkert rätt less vid det här laget på mitt tjat. Men jag känner bara att jag måste köra på lite till. Äkta skräck finns nu att köpa på en hel del ställen. Är du i Stockholm kan du gå in på Café Sodom och grabba ett ex på plats. Annars funkar självklart Bokus, Adlibris, CDON och en massa andra nätaffärer. Köp den, luta dig tillbaka och ge dig en klapp på axeln. Det här förtjänar du!

Annars är jag just hemkommen från Frightfest i London. Frightfest är Englands största skräckfestival, inte för att det finns så många men ändå. Det var trevligt, bra passionerade arrangörer och grymma gäster. Bland annat ett otroligt givande samtal mellan några av nutidens största regissörer inom den amerikanska skräckscenen, Ti West, Lucky McKee, tex. Annars var utbudet väldigt varierande. Från Theatre Bizarre, som bitvis var helt fantastisk, till mjukisen Don't be Afraid of the Dark. Missade tråkigt nog The Wicker Tree (Sthlm filmfestival?) och den till synes speedade MTV-aktiga tonårsskräckisen Detention. Men ... man kan inte se allt!

På tal om Sthlm filmfestival så kommer jag att skriva för dem i år igen. Det bästa med det är att man får gå på pressvisningarna innan festivalen börjar. Tre filmer per dag under en veckas tid och knappt en människa i publiken!

Slutligen: 13e Oktober är det filmfest på Bio Rio i Sthlm, Hornstull. Det kommer att visas klipp ur filmerna från Äkta skräck och sedan ngt slags samtal ...

Skräckfest!

Imorgon, Frightfest. Avslappning. Ska försöka klämma in 10 filmer på 3 dagar. Lyxproblem kan tyckas men det är som alltid när det är festivaldags: svårt att få det att gå ihop schemamässigt... Suck, det känns alltid som man missar det bästa. Men det må vara hänt, missar jag någonting så tar jag igen det i Oktober då jag flyger ner till Sitges. Värme, skräck och öl. Livet! Ni kommer förresten kunna läsa om min Frightfestupplevelse i ett kommande nummer av den alldeles, alldeles underbara tidningen Eskapix, något av en serievärldens Ordfront ...

Det enda jag inte kan se ...

Jag kan i stort sett se vilka vidrigheter som helst, inga problem. Mina spärrar har släppt för flera år sedan. Det är bara ett konstaterande, inget jag är stolt över. Men, och detta är ett stort men, jag våndas fortfarande över brittisk socialrealism eller svensk tonårsångest/ångest. Jag mår fortfarande dåligt över Andrea Arnolds Fish Tank, där Michael Fassbender på sätt och vis både börjar, befäster och avslutar sin karriär, och såg filmen som helhet i ett konstant magvärksrus. Skitbra på alla sätt och vis, men jobbig. Liknande känslor har jag inför svenska filmer som Farväl Falkenberg, Apan eller som idag Lisa Aschans Apflickorna. Vilken film. Jag önskar att jag kunde säga att "jag älskade den", men faktum är att jag knappt kommer ihåg den. Jag satt mest och mådde dåligt. Alla dessa barndomsminnen. Ofullkomlighet, maktkonstellationer, otäcka rollspel. Tackar som fan att man inte är femton år längre. Dessutom kan jag tycka att den saknade humor, i dess realism låg en känsla av ickerealism. Inte ens den mest sargade av familjer härdar ut under en sådan massiv tystnad. Speciellt inte en barnfamilj. Men det kanske var meningen, det gav onekligen Apflickorna en drömsk känsla som kan ha varit avsiktlig.

Hämtade upp ett antal ex av min bok Äkta skräck häromdagen. Den ser grym ut! Texterna, bilderna, intervjuerna. Tillsammans bildar de en fullkomlig enhet. Ett måste för alla som gillar film! Finns att köpa inom kort på Vertigos hemsida eller Bokus, Adlibris, CDON med mera, med mera. Beställ nu!

Superrrrrr!!!

Ingen som plöjt Six Feet Under glömmer Rainn Wilson som den den märklige och smått skrämmande Arthur Martin. Kufen personifierad. Sedan dess har vi kunnat se honom som den ständige birollsidioten. Den konstiga och evigt utskrattade. Nu har han fått en huvudroll som tönt i James Gunns Super. Vi har sett det massa gånger tidigare, i vad som nästan blivit en ny subgenre till superhjältefilmen. Tönt får nog och drar på sig trikåer för att göra en skillnad. Kick-Ass, Defendor och nu Super.

Till synes en slags släkting till Kick-Ass men ändå inte. Där den förra drev ultravåldsamheterna till sin spets genom att överdriva det serietidningsaktiga så underdriver Super istället just detta samtidigt som våldet ligger på samma nivå. Ibland blir det bara konstigt när det extrema våldet skall kontrastera humorn, men oftast så fungerar det, på bästa möjliga trashsätt. Man känner sig lite smutsig.

Gunn slaskar på med genitala övergrepp, halvt bortblåsta huvuden och skiftnyckelvåld. Har man sett James Gunns åttiotalshyllning Slither så känner man igen stilen, även om Slither ligger närmare komedigenren. Men även Super har humor, åt det konstiga hållet. Det är som om de tänkt, wtf ingen kommer att se den här filmen ändå så vi kan lika gärna experimentera oss fram till ett fantastiskt misslyckande. Och det är lite av min nya grej, filmer som i teorin inte borde funka men som i praktiken gör det ändå, på sätt och vis. Sedan har ju också Super Kevin Bacon (en ny birollsfavorit? efter både X-Men First Class och Super lutar det nog åt ett rungande JA!) och Liv Tyler (som verkligen kämpar med att göra sig så ful som möjligt, givetvis en omöjlighet...). Rätt, rätt, rätt! Så en rekommendation? Hell yeargh!

Modern action regerar, ibland.

Det bästa med att skriva om film är att man får gå på pressvisningar och se en massa film som man aldrig annars skulle ta sig för att se. Inte nödvändigtvis dålig film men ... ja ni förstår. På sistone har jag fyllt den här aningens snäva kvoten med modern action. Captain America: The First Avenger, Priest och X-Men First Class till exempel. Kanske är det sommaren eller bara jag som lärt mig uppskatta livets lättare sida. Men fan vad skönt det kan vara med en snygg blockbuster till frukostfikat ibland! När folk dör så är det utan smärta, på sin höjd en suck, sedan skrivs de snabbt bort från filmens fortsatta handling och explosionerna fortsätter. Man pratar inte om det, karaktärerna är som en del av kulissbygget. Det är pappfigurer som dör. Så långt ifrån August Underground Mordum man kan komma ... Bäst på sistone? Jag måste säga X-Men First Class. Jag är verkligen inget fan av denna smått sterila och tråkiga franchise, men sista delen gjorde mig lycklig som ett barn på barnkalas. Öppningen från andra världskriget och Michael Fassbenders kamp för att hämnas sina föräldrar, jag tänker framförallt på en otroligt spännande scen från Argentinas naziavkrokar där Fassbender (soon to be Magneto) använder sina krafter för att avrätta tre styck arier på ett synnerligen stilistiskt och effektivt sätt. Som om Sergio Leone återuppstått. Förbannat snyggt! Även Captain America var rätt kul och charmig. Jag hade hoppats på en dum och underhållande film men fick mest det ena, lite av en besvikelse (men från ett cineastiskt kvalitetsperspektiv naturligtvis positivt). Imorgon: Apornas planet: (R)evolution!

Funderar på om jag ska skriva en bok om 70-talets notoriska roughies eller en bok fokuserad på nutidens amerikanska skräckinnovatörer, Ti West, Adam Wingard, Lucky McKee med mera med mera. Vi får se.

Video Ferox

Är det en slump att jag erhåller Jess Franco Collection Volume 2 samma dag som de ihopsamlade utgåvorna av fanzinet Video Ferox lämnas över av brevbärarinnans oskyldiga händer. Är det en slump att jag för tolv år sedan började läsa film på Kulturama tillsammans med en av dess skribenter. Är det månne en slump att jag högaktar Giulio Questis Death Laid an Egg (eller på svenska: Döden lägger ägg) som en av de bästa giallos någonsin? Svaret på alla dessa frågor är självklart nej. Det var helt enkelt dömt att ske. Det stod skrivet i stjärnorna. Jag är lyckligt lottad.

För er som inte vet vad jag pratar om kan jag berätta följande: Video Ferox var ett fanzine om obskyr film som kom ut mellan 1997 och 2004. Massiva mängder av recensioner, krönikor och inträngande reportage om allt från Stefan Jarl till hur den slaka penisen porträtteras på film. Däremellan en massa tuffa bilder från, mestadels, videovåldets blodsfläckade 80-tal. Nu har två av redaktörerna (Johan Karlsson och Niklas Dahlman) äntligen, efter åratal av rykten och tjat, tagit sig i kragen och häftat ihop alla tio nummer till en stor, tjock, tung tegelsten till bok. Med betoning på tung. 608 sidor väger en del. Dessutom i en upplaga begränsad till 160 ex. En kulturgärning värd respekt.

Video Ferox kan läsas av alla. Avgudar du apart eurociné, eller tycker du bara om märkliga saker på pränt? Då är det här ett givet val. Men även oinsatta kan njuta av texterna då de helt enkelt är jävligt underhållande och vittnar om en förljugen, genuin, kärlek till ... tja, film på det stora hela. Visst är det ett digert material, så stort och kompakt att kvaliteten dippar periodvis. Och vissa stycken fungerar bättre i teorin än i praktiken som till exempel: Fysiken i New York Ripper. Egentligen ett enastående kapitel som avhandlar Fulcis New York Ripper och filmens referenser till teoretisk fysik, skrivet av Martin Birgersson; doktor i teoretisk fysik. Det blir formler och en språklig jargong jag inte förstår mig på (antagligen är det inte heller tänkt att man ska förstå) mina kunskaper är helt enkelt inte tillräckligt omfattande.

Annars så fungerar boken som ett storslaget lexikon över en svunnen tid, där recensionerna tillåts störst utrymme och där utlåtanden som: ”Innehåller befriande lite klurighet och originalitet.” innebär något positivt. Det är dessutom väldigt roligt när filmer hyllas på grund utav en dubbad papegoja eller en Franco Nero med buskig mustasch. Lustfyllt och passionerat. Eller som man kan läsa på baksidan av boken: ”Gjord som en fotokopierad förlustaffär togs ingen hänsyn till läsarna, därför kunde innehållet variera mellan en guide till kannibalfilm på svensk video till tankar om Åsa-Nisse.” Nyckeln till frihet kanske. Vilket som. Jag har svårt att se att en tidning som Video Ferox skulle kunna fungera idag, framtiden har slagit dank i nutiden och nostalgin har tappat i värde. Därför är den här boken viktig. För alla som ser David Hess som en av de främsta terroriserare. För alla som vill läsa om apor på film. För alla som högaktar Cannibal Holocaust liksom Vampyros Lesbos. För alla som älskar film helt enkelt.

Festivalhöst

För tredje året på raken åker jag och besöker världens bästa filmfestival i Sitges (10 okt.) Det bästa filmurvalet, den godaste ölen och det vackraste havet. Här har jag tidigare sett bl a A Serbian Film, bevittnat en bejublad Insidious-visning med en närvarande James Wan som knappt tilläts prata pga applåderna. Tagit del av Winding Refns magnifika prettomonster Valhalla Rising tillsammans med cirkus tusen människor i festivalens största biograf Auditori med 1300 platser och struntat i sängen för sköna festivalcaféer och mängder Estrella. Alla borde åka hit!

Men varför nöja sig med bara Sitges?! I år tänker jag även besöka Frightfest i London. Inte för att den festivalen motsvarar Sitges, eller ens Stockholms, standard men jag har hört mycket gott om den och tänkte what the hell! Men filmutbudet imponerar inte: Final Destination 5 till exempel??? och många liknande storfilmer. Hade inte undantag, som israeliska slashern Rabies, funnits så hade jag nog inte åkt. Dessutom känns två nätter och två nätter lite väl knappt. Nåväl, åker 25e aug. Någon som vill hänga på?

Förresten: Äkta skräck släpps om drygt två veckor!